Aftonbladet – 28 juli 1863, sida 3

undervisningsväsendet är särdeles väl-ordnadt. Norrköpings folkskolor äro inrymda i förträffliga lokaler, i verkliga palatser, som med högst betydlig kostnad under de sednare åren blifvit uppförda, och, hvad än bättre är, de anlitas licivt — likasom Ebersteinska söndagsoch aftohskolan för fabriksarbetare, handtverksgesäller och lärlingar, hvilken på sedna e åren betydligt utvidgat sig. Dertill kommer vidare den tekniska skolan, öppnad i November 1857. med åtta lärare och treårig lärokurs. Om jag i det föregående lyckats ådagalägga att Norrköping är ett samhälle, som i ekonomiskt och industrielt afseende ganska betydligt gått framåt, så må det tillåtas mig tillägga, att vackra spår af en framåtgående intelligens och humanitet äfven kunna skönjas. I ett samhälle, der handel och industri företrädesvis idkas, är det vanligt att rikedomen uppskattas högt, alt icke säga högst, och menniskovärdet underordnas den materiella förmögenheten. Så har förhållandet varit och är till en icke ringa grad fallet ännu i Norrköping. Dess inre angelägenheter hafva länge varit styrda at en oligarki, ytterst ömtålig om sin makt. Men äfven ivom detta samhälle hafva den nyare tidens frisinnade åsigter börjat göra sig gällande; intelligensea och humaniteten hafva brutit sig väg och bourgeoisiens bjert i ögonen fallånde despotism och snobbighet bekämpas numera ganska ofta och med alit mera framgång. Ett ganska belysande exempel på den ännu rådande snobbigheten vill jag dock anföra. Det blef bekant att fuest Czartoryski förlidne vår ernade besöka Norrköping. Fiertalet af stadens befolkning, lifvadt af varmt deliagande för Polen, ville gifva detta och dess härvarande målsman ett bevis på sina sympatier. Så skedde också vid furstens ankomst, ty det kunde icke förhindräs. Stadens på en gång intelligentaste och mest frisinnade medlemmar beslöto der jemte att för fursten anställa en bankett, värdig både honom och det samhälle som han hedrade med ett besök. De aktade män, som satte sig i teten för banketten, begärde att den (bestående i en subskriberad middagsmåltid) skulle få gifvas å stadshussalongen — den enda större lokal som förefinnes, för öfrigt i alla hänseenden ganska tarfligt inredd och dekorerad. Men stadshusdirektionen — representerande den oligarkiska principen, med inga sympatier för politiska orationer — förmenade dock att salongen genom en dylik bankett kunde profaneras, och middagen måste derföre gifvas å Hötel W— 6s jemförelsevis inskränktare lokal. Sävidt jag kunde erfara ogillas dock den ofvånnämnda direktionens åtgärd numera ganska allmänt, och det förekom mig att direktionen nu ingenting hellre skulle öoska än att den inhumana åtgärden varit ocjord. (Forts.)