Aftonbladet – 27 juli 1863, sida 2

815 års fördrag, hvilka äro enda grunden och utgångspunkten för de till oss gjorda framställ nipgarng AA j sörd Tössell anför, efter lörd Castlercägh, en lel af ett sarital, som denne stätsman 1515 hade ned kejsar Alexander, och ; . hvari omförrmt let åf denve evverin uppgjorda förslag att förna hertigdömet Warschau med de tillförene afsöndrade polska provinserna, och deraf bilda tt rike under Rysslands suveränitet, med en idministration, öfverensstämmande med folkets önskningar. Denna tanke var å kejsar Alexanders sida en sfvetgående äfsigt, hvilken denne sivertn icke lät gå i föllbördan då Ban fålt mera moget öfrviäga sitt fikes intressen. I alla-händelser öräste denna fråga uteslutas från ett utbyte af tankar, hvilket häller sig inom gränserna för 1815 års fördrag. Den enda bestämmelse i dessa fördrag hvilken kunde gifva anledning till tvif velsmål Huruvida kejsaren af Ryssland besitter konungariket Polen med samma rätt som sina öfriga provinser, den enda klausul, som kan göra hans rättigheter beroende af något slags vilkor, och hvilken förklarar möjligheten af ett utbyte af ideer med de främmande köfren i afseende på hans försållände till en del af sitt rike, är den obestämda frasen i art. 1, som säger, att kejsaren at Ryssland förbehåller sig att gifva åt denna stat, som åtnjuter en särskild administration, en sådan inre utvidgning, som han finnerlämplig; och en artikel som säger, att de polackar, som äro de höga kontraherande makternas under ter, skola erhålla en representalion och nal tieliå institutioner, ordnade i öfverensstämmelse med. det ålags politiska tillvaro, som hvar och en af de regeringar, som de tillhöra, finner lämpligt och fördelaktigt att bevilja dem. Men denna tidpunkts historia är icke så gammal att man kan ha glömt den belägenhet hvari Ryssland befann sig vid slutet af den europeiska kris, som ändade genom Wiener-traktaten. Vi afvika icke från sanningen om vi förklara, att första artikeln af Wiener-traktaten förbereddes ar H. M. kejsar Alexander I, och att den utgick direkt från honom. Det af lord Russell anförda sämtalet med lord Castlereagh är derpå ett ytterligare bevis. Sedan detta blifvit sagdt, skall Hennes britiska M:ts förste statssekreterare fritaga oss från att besvarä det arrängement, som föreslagits rörånde fiendtligheternas inställande; det kan ej uthärda en allvarlig granskning i afseende å de erforderliga vilkoren för dess verkställande, Om man måste afgöra, mellan hvilka detta arrangement borde uppgöras, af hvad natur det status quo, som det garanterade, bör vara. och hvem gom skulle få i uppdrag att öfvervaka dess utförande, Ånner man genast att den allmänna ättens stadganden icke kunna tillämpas på ett tillstånd, sum vore en himmelsskriande kränkning af denna rätt. , . M:t kejsaren är skyldig sin trogna arme, som strider för ordningens upprätthållande, det fredliga flertalet af polackär, som äro offer för dessa beklagliga agitationer, samt Ryssland, som de pålägga smärtsamma offer, att vidtaga kraftiga mått och steg för att göra slut härpå. Huru önskvärdt det än vore att hejda blodsutgjutelsen, kan detta mål ej ernås, så framt ej insurgenterna nedlägga vapen och gifva sig åt kejsarens mildhet. Hvarje annat arrangement vore oförenligt med vår höge herres värdighet och med den ryska nationens tänkesätt. Det skulle dessutom bli ett resultat diametralt motsatt det, som lord Russell förordar. Bet äffande en konferens mellanl de åtta makter, som undertecknat fördraget i Wien, en konferens, som skulle diskutera de till grundval antagna sex punkterna, så innebär denna tanke för oss svåra olägenheter, utan att vi kunna ha någon fördel deraf. Öm de ifrågavarande åtgärderna äro tillräckliga för landets pacifikation, vore en konferens ändamålslös. Om åtgärderna skulle underkastas en ytterligare öfverläggning, skulle en direkt intervention af de utländska makterna i administrationens innersta detaljer deraf bli följden; det blefve en intervention, som ingen stormakt kunde tillåta, och hvartill England helt säkert icke skulle samtycka isina egna angelägenheter. En dylik intervention vore icke enlig hvarken med andan eller ordalydelsen af fördragen i Wien, på grundvalen af hvilka vi inbjudit makterna till ett vänskapligt idutbyte. Den skulle ha till följd att ännu mera aflägsna det mål, som de vilja uppnå, genom att beröfva regeringen dess heig1 och myndighet samt föröka de polska agitatorernas anspråk och illusioner. (Här följer ett yttrande om lämpligheten af särskilda förhandlingar mellan Ryssland, Preussen och Österrike, hvilket är ordagrannt lika lydande med hvad i detta afseende förekommer i noten till Frankrike. Härefter fortsättes sålunda :) Ialla händelser är ordningens återställande ett oeftergifligt vilkor, som bör föregå hvarje allvarsamt tillgripande af åtgärder, ämnade att pavifiera konungariket. Detta vilkor beror till stor del at de stora makternas beslut att ej låna sig åt beräkningar, som uppviglarne till den polska insurrektionen grunda på eller vänta sig af en aktiv intervention till stöd för deras öfverdrifna planer. Ett tydligt och kategoriskt språk af dessa makter skall bidraga att skingra dessa illusioner och omintetgöra dessa beräkningar, som gå ut på att : förlänga ooriningarne och agiterandet af den i allmänna meningen. : Det vore således att närma sig det ögonblick ! vi åsyfta, det ögonblick nemligen, då passioner.nas lugnande och den materiella ordningens återställande skola tillåta vår höge herre att arbeta på landets moraliska pacifikation genom ;att sätta de åtgärder i verket, till hvilka H. M. j redan utsått fröet, samt att utveckla dem, som han redan förebädat Ers excellens behagade uppläsa denna depesch för Hennes britiska M:ts förste statssekreterare och lemna honom en afskrift deraf. Mottag 0. s. v. Gortschaloff. I afseende på anslagen för elementarläroverken har utskottet, vid fortsatt föredragning jaf utlåtandet angående 8:de hufvudtitelns