Aftonbladet – 24 juli 1863, sida 3

mindre bortskickade Wilmot sina tvenne skepp och begaf sig, endast åtföljd af två man, till negerkonungens hufvudstad. Efter atthafva rastat i Whydah och Cannah ankom han lyckligt till hufvudstaden Abomey och blef mot förväntan mycket vänligt mottagen. Under vägen helsades han af höfdingar, hvilka mottogo främlingarne med trummusik, krigssånger, bösskott och dansar, och i deras sällskap blefvo de burne till palatset, utanför hvilket höfdingarne med dåeras folk och konungens soldater stodo samlade i en stor fyrkant och mottogo sändebuden med vilda sånger och åtbörder. De blefvo tre gånger burne rundtomkring i den yttre fyrkanten och fördes derpå genom ingängen in till konungen, som låg på en upphöjd estrad och rökte sin pipa. Hans hus hvilade på fyra träpelare, men för öfrigt voro icke särdeles många tecken till civilisation att upptäcka. Öfre delen af H:s M:ts kropp var naken, kring lifvet hade han ett stycke tyg, framför honom stod en rad solskärmar, hvilka han ensam hade rättighet att begagna, och på båda sidor om honom stodo hans hustrur, c:a 100 till antalet samt till största delen unga och vackra — för att vara negrinnor. På venstra sidan af gården stod amazongardet, beväpnadt med bössor, svärd, knifvar, bågar och pilar. Efter de vanliga komplimangerna meddelade Wilmot hvem han var, och amazonerna helsade honom då på konungens befallning med språng, bösskott och sånger, hvilkas väsendtligaste innehåll var, att de voro färdiga att skära hufvudena af enhvar. Rikets förnämsia personligheter presenterades derefter för kommodoren, och i den mån detta skedde, fingo de lof att gå och taga med sig en butelj rom. Konungen fortfor att visa sina gäster mycken viälvilja, och de uppehöllo sig i 7 veckor i hans land, der de voro vittnen till åtskilliga af de barbariska upptåg, som gerna sluta med menniskooffer. På den första festdagen framträdde konungen på en altan, och han, hans höfdingar och amazoner nedkastade derifrån kläder och snäckor (hvilka begagnås som penningar) till folket, som slogs om dem, väl utan vapen, men likväl med tillåtelse att döda hvarandra. Då konungen hade uttömt sitt förråd af dylika presenter, nedkastades de offer, som skulle dödas offentligt, först höns, sedan getter, derefter en oxe och slutligen menniskor. Wilmot vägrade bestämdt att åse dessa menniskoslagtningar, och till belöning för hans sympati för de svarte skänkte konungen honom en af de personer, som voro bestämda att offras. Efter en månads uppehall i hufvudstaden tog kommodor Wilmot alsked och fördes med stora hedersbetygelser till Whydah, dit han ankom den 22 Januari 1863. Emellertid å:ervänder sändebudet med till en tättadt ärende, oaktadt han skildrar koen förståndig och vältänkande man. ade hvarken menniskooffren eller . tvärtom lofvade han att taga de iilningarne under allvarligt öfvervägande; men han fästade uppmärksamheten på, att båda de påpekade bruken hade sin rot i folktron, och att han icke utan fara plötsligt kunde afskaffa dem; det måste ske med lämpor och icke genom hotelser. Dessutom var lat. handeln nära förbunden med hela landets organisation. Befolkningen, sade konungen, hade intet begrepp om att försörja sig genom något slags handel; alla litade på de presenter, konungen utdelade vid högtidliga tillfällen, och till dessa presenter kunde konungen endast genom slafhandeln få de nödiga medlen. Konungen framhöll dessutom, att hans folk icke var den fentliga orsaken till slafhandeln; den måste tillskrifvas de hvite män, som hade lärt folkets förfäder densamma, och de hvite, som nu kommo och hemtade slafvarne; följaktligen borde man rikta förebråelsen mot dem. Den egendomiga amazoninstitutionen borde äfven till en del illskrifvas slafhandeln. Denna har nemligen i örening med menniskooffren reducerat den maniga befolkningen så starkt, att landet räknar tre gånger så många fruntimmer som karlar; lerför är konungen nödsakad att hålla en qvinig armå. Landet är mycket fruktbart, och der skulle kunna lefva många millioner menniskor, nen hela befolkningen belöper sig icke till 180,000, och endast så mycken jord i närheten wf byarne är uppodlad, att innebyggarne deraf sanna få det allra nödvändigaste till lifvets uppeälle. — En ansenlig skadeersättning. I England rör det icke till sällsyntheterna, att en medlem f det svagare könet låter domstolarne i pund, hillings och pence uppskatta det men, som förorsakats henne af en friare, som lemnat ett ienne gifvit äktenskapslöfte ouppfyldt. Det tarka könet begagnar mera sällan sin rätt i samna hänseende, men att det dock stundom sker, er man af ett mål, som nyligen behandlats inör äktenskapsskilnadsdomstolen i London. Käanden, en viss Dollin, som fyllt sitt 64:de år, ade af miss Colemann, som räknar sina sex ch sextio somrar, erhållit en öm bekännelse och tt löfte om äktenskap. Det hade allaredan lyst rån predikstolen i grefskapet Cambridge, der de åda förlofvade bodde, åå bruden, till följd af en tand de plötsliga nycker som äro så vanliga hoa nga flickor, en vacker dag förklarade sin tillommande man, att hon icke vidare ville veta f honom. Deröfver klagade nu Dollin inför iryn och fordrade en skadeersättning af 500 und sterling. Juryn medgaf att han blifvit srörättad, och tillerkände honom efter mogen fverläggning en farthing — omkring 2 öre — i kadeersättning. Rättels I gårdagsnumret, 2:a sidan, 2:a spalten, 16:dö iden uppifrån står: hvarföre också den kongl, ommissarien började att fästa afseende o. 8. V., vilket bör vara: Svägrade att fästa afseende o. Vv. DELS-UN