Aftonbladet – 24 juli 1863, sida 3

Småningom förlorade sig klockornas melodiska ljud i fjerran och aflägsnade sig liksom faran; men Ciemencia var knappast ännu i stånd att, stödd på Pablos arm, långsamt begifva sig på hemvägen. Pablo4, sade hon, Sjag ämnar ej tacka dig, ty jag saknar ord för mina känslor; du bar gjort mer än räddat mitt lif, du har befriat mig från den rysligaste död. Q, buru matia, huru intetsägande synas mig alla de uttryck eom menniskorna uppfunnit för att tolka to ksamheten, då jag vill i ord kläda hvad jag i detta ögonblick känner.? Innan Poblo hana svara, visade sig på vägen flera personer till häst, Ufier dem kom kaleschen, der don Martin satt, röpande och genom åtbörder tillkännagifvanda sin oro. 8å fort han kommi: nog hära, befalde han ati vagnen skullestenua, bad Clemencia uppstiga deruti och tryckte henne till sitt bjerta, under en ström af frågor och smeknamn. Clemensia kunde ej yttra ett ord, utan sjönk gråtande till ein svärfaders bröst. Herden, Miguel Gil, berättade emellertid med ljudelig röst för sina oroliga och nyfikna åhörare huru allt tillgått. tja, jals ulropade don Mertin Ifligt, 4Pablo, det var just rätta mannen. Till advokat skulle han kanske inte passa, men är det fråga om att med kraft och mod uts rätta något — se, det är hans sak, Ord och långa tel älskar han ej; mena mod och tapperhet — vid Bacchus! — han har det äkta Guevarsbiodet i sina ådror. Ha, viva Dios! Ja, Pablo, jag förstår dig nu, caracoles! — Prata, det kan hvem som helst; men hvad du i dag gjort, det gör blott en man med hjerta i bröstet.j — Se så, vänd om och kör hem så fort eom möjligt4, tillsade han kusken; fickan svimmer för mig skall man