Aftonbladet – 21 juli 1863, sida 3

Sålunda bedöma menniskorna hvarandra efter sina egna känslor; de hältiga anse sorgen stor allt efter dess våldsambet, de lugnare efter dess varaktighet, utan alt be: sinna att i båda fallen det olika lynnet ver: kar lika mycket derpå som hjertats känslor. Det är omöjligt för den ena menniskan att mäta höjden af sorg och lidande hos den andra. Öm någon skulle ansett dofiia Brigidas orubbliga lugn säsom: ett bevis på al! hon ej älskade sin son, eller om en annan ansett den unga enkans glädtighet vara en följd deraf att hon ej saknade sin make, så hade båda dessa omdömen varit lika felak. tiga. Don Martin, hvars förnämsta sysselsätt ning bestod i att betrakta sin vackra son: hustru, frågade ibland: : Önskar du ingenting, malva-rosita? Ingenting, svarade Clemencia då, med ett bjertligt leende, ingenting anna! än alt hvarje förändring i min lott måtte uteblifva. En god och klok önskan, som ungdom sälian hyser, och som, ifall den verkligen uppstår, ändå mera sällan uppfylles. De är blott ålderdomen som: kan hoppas att hafva med tårar betelat sin skalt till sorgen: deri består också de gamlas enda företräde för de unga. Den behegliga förändringen i Clemencias boningsrum hade helt och hållet blifvit verkställd efel Abad, som ville göra dem så angenäma som möjligt för sin älskade nigce. Den omsorg, hvarmed han beständigt tänkte på förbättrandet af hennes bostad, hade någo! af den ömma oro, som förmår fåglarne ati med sina mjukaste dun bädda sina ungars bo. Hvarje sak i de små rummen hade ut gjort en angenäm öfverraskning för Cle mencia och förorsakat henne en liflig, nä stan barnslig glädje.