Aftonbladet – 21 juli 1863, sida 2

sonlighet, men deremot förstod ban attiygla en häst lika br: som den bästa picador och fångade en lössläppt tjur lika lätt, som om han varit den förnämsta oxhandlare i trakten. Hans onkel, hvilken alltid utan omsvep yttrade sin tanke, sade genast till sin nevö, hvars yttre menniska just ej behagade khorom. sPablo, min son, oroa dig ej öfver ditt utseende, man behöfver ej vara sämre kari för det mån är ful.4 När man talade om en alltför mörk hy, inföll oftast don Martin: Pablo, det är ej värdt att vara ledsen deröfver; brunt är en färg som inte förlorer sig, och ju starkare den är, desto bättre sitter den uti. Don Martin afslutade siva olika omdömen om den unge mannen med följande yttrande: Pablo, du skall aldrig göra några unde; verk af tapperhet, men du skal! heller drig göra något vanhederligt, du skall blifva en god och redbar menniska, men skarpsinnighet och bildning skall du aldrig räkna bland dina egenskaper. Sådan var den nya omgifning som väntade Clemencia, sammansatt likt allt menskligt, af både godt och ondt, ehuru det goda här kunde sägas hafva en betydande öfvervigt. Don Martin de Guevaras boning var en stor byggnad, hvarvid man ej beböft spara hvarsen på utrymme, på materialier eller pevningar, men hvarvid man ej heller tagit i betraktande hvarken beqvämlighet eller prydlighet. En ofantligt stor, stenlagd försluga, salonger der man kunnat anställa kapplöpningar, stora tomma förmak utgjorde dess inre. På yttersidan såg man en lång rad af fönster med öfverflöd ct trädjalusier och