Aftonbladet – 18 juli 1863, sida 3

bjelp, är ett af dessa kanaljers vanliga be drägerier, hvarigenom de oita lyckats narra entaldigt folk att öppna sina dörrar för dem. Sefioran blef ond och ville än en gång be falla honom att gå,.då i. samma ögonblick hördes, ännu närmare, änpvu ånvgestfullare, jemmerropet: Vill ingen hjelpa mig? Hvem har väl hört4, utropade sefioran utom sig. hvem kan väl höra ett nödrop, utan att skynda till hjelp om det är möjligt? Ingenting i verlden, hvarken frukten eller klokhet eller tarur böra eller kunna hindra oss derifrån. Gud sjelf befaller oss ju att hjelpa vår nästa, och vårt eget hjerta drifver oss ju dertill. Bvad säger ni? tillade hen. vändande sig till mig. Sefora4, svarade jag, Cprro är lika klok och tapper samt har lika godt hjerta som någon auvunan, och när han inte vill .. Det är min pligt att icke lyda er, sefioraXt, afbröt Curro. Röfvarbandet består af mera än to karlar och vi äro blott tre; hvad kunna vi göra? Jag är ansvarig för slottet, för er sjelf sefiora och edra barn, som de der bofvarna kanske vilja bartröfva för att sedan begära en stor lösen för dem. Vid dessa ord nedföll sefioran mera död än lefvande på en stol vid fönstret. Curro och mina söner togo sina bössor och gingo fram och åter ;å gården. Sålunda förgick denna dystra natt, hvars tystnad endast albröts af ropet: SVitl ingen tjelpa mig?4 Det blef allt längre och längre emellan dessa rop, rösten blef allt svagare och svagere, tills den slutigen bortdog i ett sagta jemmer, en dödsrossling, en suck, — i Jag kan ej beskrifva huru förfärlig denna natt var för oss, isynnerhet för sefioran, som ej visste hvart hon skulle fly för att slippa höra detta nödrop, som genomskar den bemska, orörliga tystnaden derutantör. Sjeliva natten tycktes hafva tillslutit sina ögon af fasa, ty ingen enda stjerna förmådde genom-. tränga det tunga kolsvarta mörkret. tNa ser ni, mins fröknar, tillade Gertrudis, Satt det kan fimas värre pätter till än dem, då