Aftonbladet – 18 juli 1863, sida 3

Gertrådis berätta den händelse, hvarpå hen nes ord syltade, cch Gertrådis, som, likt d: flesta menniskor, älskade det rysliga och ovanliga, isynnerbet då hon sjelf fick be rätta något dylikt, biföll gerna deras begä ran, utan att tänka på huru litet tid och rum passade för det meddelande hon ämnade göra, och gom vi häri sammandrag anföra: Ar 34, då koleran gick i nästan alla städer, flyttade mycket folk ut på landet, som troddes mindre utsatt för smitta. Vår seflora belann sig då på en annan af sina landtegendomar och här bodde, med sina barn, en af hennes väni: nor, hvars man var bortrest. Vid den tiden uppehöil sig bär i trakten ett helt tjufband, som plundrade än här, än der, och flydde ötver portugisiska eränsen så snart de blefvo eftersatte. Sålunda var det omöjligt att fånga dem, ogh ryecktet om deras våldsbragder spridde sig vidt och bredt Min man (bvare själ är i himmelen) lefde då ännu och vakade med största omsorg öfver vår säkerhet, samt höll slottsportarne noga stängda, både drag och natt. En höstafton inbröt mörkret tidigare än vanligt, natten var svartare ån sjelfva långfredogsnatten och tystare än en graf. Seftoran ville ej gå till sängs, utan satt vid fönstret der, mecan hennes kommarjungiru och jag pratade om hvarjehanda som kunde fördrifva tiden. Klockan slog just tolf, och vi lyssnade till det sista klockslaget, då på en gång ett skärande jemmerskri ljöd nära slottet, och orden: ?Vill ingen hjelpa mig?? helt tydligt hördes utanför porten. Seftoran sprang upp från stolen, hon var blek som en marmorbild. Hvad betyder detta? utbrast hon. tHvad skulle det betyda, svarade jag aunat än att nögon olycklig stackare ropar på hjelp. tKalla hit er man och edra söner4, sade sefloran. Jesus! säg dem att de genast måste ekynda till hjelp. Men min man ville icke öppna portarne så sent. Allt hvad m befaller setiora4, sade han, skall jag göra.