Aftonbladet – 17 juli 1863, sida 3

då jag lät honom taga en af-krift af samma vittnesattest, som nu blifvit uppläst. Han har nu sammanblandat denna afskritt med det koncept som han påstår att jag lemnat honom. Vittnet: Jag minnes icke om jag skrifvit någon sådan alskrift. Det är nog möjligt; men hvad jag minnes ar att jag kom ut ull Skansen, för at hemta mina kläder, hvilka -jäg icke heller ck. Majoren: Jag anhåller att äfven få detta yttrande till protokollet. För ötrigt har jag nu ingenting mer att anföra. Jag har frågat Svantesson om han ej fri illivt undertecknat kontexten och fått till svar, att det skett på min befallning. Detta anser jag för en ärekränkande beskyllning, som jag fordrar att vittnet skall bevisa. Om till : exempel någon skulle tramkasta en ärerörig be: skyllning mot hr domhbafsvanden, månne hr domhafvanden icke fordrade bevis? Jag gör det också, i och yrkar ansvar å vitinet för ärekränkning. Käronde biträdet: Jag anser mig bisra nänma, att i vittnet synbarbgen är rädd och perturberad, tör hvilken mening jag hemtar stöd af Svantessons I yttrange till mig före målets handläggande, att i han fruktade blifva ihjetskjuten af majoren, som vanligen går med skarpladdade pistoler på sig. Majoren (föraktligv: Herrn sjelf torde möjligen ha fruktat detsamma, men jag får säga herrn, lat jag a drig kostar krut på en död kråka. Kärande biträdet: Jag anser det vara enfaldigt af majoren att fordra der viunet skall bevisa : hvad d:t omvittnat, likasom att hr majoren y kat, att det för sitt vittnesmål skall stånda till j ansvar för ärekränkande beskyllning. l Majoren yttrade nu ngra ord om den nya istraff.agen som i dagarne diskuterats hos stänI derna, och om det deri intagna kapitlet rörande ärekränkning. Sammanhanget i majorens anförande hann referenten emellertid ej uppfauta. Domhafranden, som hittills med ovanligt tålai mod afhört maj.rens utflykter utom målet, fann isig föranlåten afbryta hans svada och återföra honom till ämnet. I HKärandebiträdet anhöll nu att få göra vittnet I pågra frågor, samt tilsporde det först, om icke majoren, då han gått hustru Almqvist till mötte, st anfallit henne med otidigheter samt med et är det du ditt förbannade , som processar med mig. Vittnet medgaf att majoren haft ett sådant yttrande. men mindes ej om det tälldes straxt vid sammantwäffandet mellan hustru Almqvist och majoren eller efter en stunds ordvexling dem emellan. Vidare frågade hr S. vittnet, om mujoren ej kom utrusande ur laduården mot hustru Almqvist, då han derifrån fick se henne. hvartill vittnet genmälde, att han kom häftigt utgående Majoren: Hr Sjöberg söker passa ihop saken på basta sätt Biträdet: Och majoren söker å sin sida att kouw ma undan genom alla upptänkliga medel, men herrmn skall andå köra fast till slut. Majoren ( gt): Vågar hertn säga att jag skad köra fast. Jag anhåller att få detta teök nadt ull proiokol (Häftigt). Jag vill icke vara närvårande längre för att afhöra en sådan rocedure. t(Tagande några steg för att gå). ag aflägsnar mig från tinget. Domh. (med allvar): Jag uppmanar herrarne ännu en gång att a sig till saken. Pör öftigt får jag görå majoren uppmärksam på att det ej kan förvägras hr S att framställa frågor till vittnet. Majoren har ju nyss sjelf fordrat detta såsom en rättighet för sig. .. Biträdet frågar vittnet ytterligare: Var det x der det att maioren fällde förcnämnde yttkande som han knufiade hustru Almqvist? Vittnet: Jag minnes ej om det var på samma gång eller efteråt Majoren (infallande): Om jag skulle gifva hr Sjöberg en knuff, skulle han ej siå på benen, mycket mindre en yvinpa. För öfrikt får jag hegnåtälla, huru vittnets nu sist hafda yttrande, att jag först gått emot hustru Almqvist under utrop: är det du ditt c. som processar med mig står tillsammans med hvad jag sedan, enligt vittnets förut hafda utsago, yttrat: du får ej dina saker förrän du visat dis ega iagiig rätt fertil, Ga slipper ej så lätt ifråh ditt okynne. Hi rädet Jo, det låter sig mycket väl förenas. lajored: Ja, enligt herrns juridiska begrepp och lagkunskap Ni tror er vara jurist, men skulle lägga mig att läsa lagen, skulle bihöfva mer än 14 dagar, för ait kunna lika mycket som Hherrn. Jag hemställer till damhafvanden, om vittnet icke är oredigt? Domh: Hans vittnesmål tr visserligen frag mentariskt, men hvad han nyss sagt . Majoren (afbrytande): Såsom sanning blir nu osanning. Domb., som numera icke fästade någat afegentie på majorens oskicklighet att gäng på gång afbryta förhöret, sporde hr Sjöberg om han hade någon vidare fråga till vittnet Herr Siöberg frågade nu vittnet, om våldet utöfvåts på ett stalle, eller om icku majören gålt efter hustru Almqvist, rtill vittnet genmälde, att än stoda de stilla, än gick hustru Almqvist undan och majoren häftigt efter henne, än åter avancerade hustru Almqvist mot majoren, framhållande papperen, som hon ville att han skulle läsa, och NE hon I i Hera volgångar bppuänet räckte mellan ;timma Herr N frågade vidar, om icke månnen Almqvist statt atsides utan att på minsta sött deltaga i ordvexlingen mellan hustrun och majo en. Vittnet: Ja, han stod på afständ, upptörande sig som han alls icke hatt med saken att skaffa. )! Here Sjöberg: Då majoren rusade fram mot hoI ! nom och tilldelade honom slagen, yttrade icke! majoren i detsamma din rödskäggiga hund? l Vittnet; Jag minnes icke om det var på samma I, gång eller törat. : i Hörr Sjöberg? full ötverensstämmelse med hvad två töregående ; vittnen intygat. . i Majoren: Herr Sjöberg har stämplat hvad jag nfört såsom varaude enfaldigt, men om någon j enfaldig så är der han sjelf Genom hans I L t r r l sn sm UTA a -— Allt hvad vittnet yttrat, står i r frågor har nu hela vittnesmålet blifvit en röra. Herr Sjöberg: Jag anhåller att ännu få göra Huru föllo sig orden. då vittnet foljande fraga hustru Almavist kallad de hön icke: vihkjoren niot alla sina tjenare, och falldes icke detta yttDiva sSkojareg Vtefar har vårit en skojare rande. sedan majoren slagit henne? Vittnet: Jo, jag vill nu erinra mig, att orden föllo så och tackar hr Sjöberg, for att han köt mig fragor Perigenom etinfar! jag mig rätta förhållandet och kan täla sanning. Mäjoren: Si der ha vi nu en förbätt rad upp laga af vittnets förra utsago! Hr Sjohekg tybker förmodligen att det nu är bra Men jag hemställer oå det kan få gå så till vid en svensk domstol, att rättegångsbiträtet genom frågor får passa in ord för ord och hopjemya vitnesberättelsen? j Domh.: Jag anser att berättelsen, ehuru fragmentarisk. dock icke saknar sammanhang. Justering al hvad som nu förekommit. begäres af majoren, hvarefier han anhöll att få ma gister Munch af Ros: nschöld, som i början af rättegången uppträdde såsom hans biträde, dfyer tillkomsten at den vittnesattest, hustru Wiström afgifvit. Sedan rätten öiverlaggt härom afslogs denna begöran, emedan nämnde vittnesattest eller dess tillkomst förklarades ej inverka på målet. Hiremot anmälde majoren missnöje, som han hänvisades att fullfölja i sammanhang med hufvädsaken. Herr Sjöberg anhöll härefter att få afgifva slutpåstående, då majoren inföll: Herr Sjöberg må afgifva sitt slutpåstående bäst han vill; jag bestrider detsamma. Domh.: Vill majoren ej höra slutpåståendet? Hr Sjöberg uppläste slutpåstägnået, som var af följande innehåll: : Till Sollentung häradsrätt. Då vi nu gå att slutligen yttra ose uti målet sinade aä e emellan undert och hr majoren