Aftonbladet – 17 juli 1863, sida 3

sålunda : att en person, hvilken afpifvit tvenne så diametralt motsatta vittnesattester, som Gyllenpalm gjort i denna rättegång, icke kunde vara annat än en skurk. Dumhafvanden, häradshöfding Abenius, genmälde härå att. så vidt han fattat, hade omd-met ej varit motiveradt på sätt som nu angafs, utan heit kategoriskt, hvari kärandenas biträde instämde, bestridande riktigheten af majorens rättelse. Sedan protokollet för öfrigt blifvit lemnadt utan anmärkning, skred domstolen till målets vidare handläggande. Vid sednaste rättegångstillfället bler. på majorens yrkande och mot kärandebiträdets bestri-; dande, målet uppskjutet för inkallande och hörande å majorens sida af betjenten S. A. Svaatesson, hvilken, då våldet af majoren utöfvades mo: makarne Almqvist, befann sig i majorens : tjenst, men sedermera flyttade ifrån honom. Angående nämnde Svantesson, få vi ur föregående referater påminna derom, att han. ilikhetmed f. far junkaren Gyllenpalm och statkarlen Wist:öms hustiu, först till rätten ingifvit en vittnesattest i till ma.orens fördel, hvilken han sedermera genom en annan vittnesattest återkallade, såsom ; stridande mot rätta förhållandet. H Svantesson, som vartillstades framropades och ? fick gå vittneseden, hvarefter han af domhaf-j vanden allvärligen förmanades att tala sanning. För att rätt kunna uppfatta hans vittnesberäl telse, torde det vara nödigt att ur föregående referater af detta mål erinta derom, att hustru Almqvist före rättegångens väckande en kortare tid var i majorens tjenst ä hans egendom tSkansent; att majoren, sedan hustru Almqvist afllyttat, ne: kade att utlemna hennes tillhörigheter, så att hon måste instämma honom till Sollentuna häradsrätt, hvilken ålade majoren att utlemna dem, samt att det var vid det tillfälle då hustru Alm-: qvist å Skansen infann sig, för att med stöd at nämnde dom utfå sina eflekter, som majoren våldförde sig å henne och mannen, hvilken var: henne följaktig dit. Mot häradsrättens dom hade ; majoren vädjat till hofrätten. Makarne Almqvist lägo sålunda forttarande i rättegång med majoren, då denne våldföråde cig å dem. Efter depna! rekapitulation öfsvergå vi nu till vittnesförhöret. Svantesson berättade: En dag, jag mins nu cj dato, kommo Almqvist och hans hustru resande till Skansen, der de å ladugårdstomten träffade majoren. Jag och Gyllenpalm voro tillstädes. Majeren frågade dem hvad de ville, hyantill hustru Almqvist genmälde, att hon infunnit sig för att hemma sina saker, Hajoren (med häftighet afbrytande vittnet) : Jag hemställer om det icke är oskickligt af den der herrn (menande kärandenas biträde) att stå och göra miner åt mig. Herrn skall låta bli detta! Domhafvanden: Jag uppmanar majoren att hålla sig till saken. Vittnet wfortfar): fHustru Almqvist bad att få sina tillhörigheter, framvisande ett papper (förenlimnde häradsrättens dom) under yttrande: Här är mina rättigheterö. Majoren afvisade henne och sade, att hon ej hade något der att göra. Men då hustru Alniqvist fortfarande påstod, att hon vore i sin goda rätt och ANyO nPppvisade PAPReren, slängde majoren henne ittan sig under flera knuffningar mot hennes bröst, och yttrade majoren derunder: Jag skall lära dig att före processer och rättegångar.4 Jag blef nu uppskickad uti majorens ram, hemta en portfölj. ur hvilken ett papper framtogs (ett annat exemplar af förenämnde häradesrättens dom, hvarå domhafvanden påtecknat att majoren rlaggt vad deremot) som upplästes af Gyllenpalm på majorens befallniny. ; omhkafsandea: Var det före eller efter uppläsnihgen häraf, som majoren våldtörde sig å Ålmi qvist? Ö : : Vämet: Han bar sig likadant åt före, som efter uppläsandet. DPomhb. Kan vittnet säga hvad meningen var med att hustru Almqvist höll papperen mot majoren? Viumet: Hon ville förmo ligen att han skulle läsa innehållet. — Vittnet fullföljde derpå sin berättelse. Om det nu var i samma vefva, som majoren gick fram emot mannen Almqvist och med kpaten hand tilldelade honom ett slag, eller om det var efteråt. minnes Jag icke. Doinh : Vår slaget håråt? As Vittwet: Ja, hän slog till Almqvist i ryggen, så att heten foll af och han hölt på att falla framstupa. Majoren oqvädage Aåhadqvist saint kaliade honom: Din rödsköggiga hund, hvaremot i hustru Almqvist kallade majoren: Skojare. 1 Majoren gick derefter upp til sig och befallde mig — om det var samma dag eller dagen etter, , minnes jag icke — att komma upp till honom och skrifva en vittnesattest. Denna uppsatte jag sjelt först velter egen dikiamen så godt kunde; men jag vågåde ej ditsätta allt hv: ville, eler hvad som öfverensstämde med 4 törhållandet Det oaktadt kasserade majoren denna attest, hvarefier han lemnade mig en Kförskvift4, som han befallde mig att skrift afi hvilket jag ock gjorde, under jöresats att så fort jäg blejve skiljd y s tjenst, återkalla den och tala sanning.4 Majoren päyrkude nu, att den al Bväptesson , förut ingifna attesten, som blifvit skrifven I majorens intresse, skulle uppläsaas. 1 Domh : Detär förvånande aw hr majoren icke ) farat, det ing vid flera tillfällen anmärkt, att D s 4 rätten icke: fäster någor afseende vid dessa skriftliga attester. N . Mejoren påyrkade likväl attestens upplösande, epär han dirigenom sade sig vilia visa huru Ni ten reda vittnet hade påsig. — Or prorololeras s tramletades nu attesteh, som befamns vara icke särskildt underskrifven af Svartesson, utan af , honom och Gyllenpalm gemensamt. Gyllenpalm hade först skrifvit sitt namn under attesten och dertill fanns fogadt en så lydande kontext: Banningstnligheten at ofvanstående yittnesbeX rättelse tår jag under edlig förpligtelse intyga. S. A. Svantesson. : Dumhafvanden uppläste nu innehållet deraf. Deri stod att hustru Almqvist i vredesmod gått emot majorent, Domhåfeanden: Gick hustru Almqvist genast vid ankomsten till Skansen emot majoren i vredesmod? . Vittnet: Nej, hon var tvärtom höflig! DPomh.; Aäste vidare i auesten) och ottryckta sig på ett högst oanständigt och förolämpande sätt mot honom.4 (Till vittnet) Gjorde hustru Almqvist detta? oo Vutn.t; Nägot sådant hörde jag icke. Donmh.: Gäste vidare) och sade pockande: får jag gen mina saker! (Till vitae) Ga! hu StruAlinqvist 8å? i Vittnet: Hon bad att få sina saker och yttrade: Här har jag mina rätiigheter! Domh.. (läste vidare ur artesten) hvartill m3joren genpmälde; dp fär ej dina saker förrän du visat di. ega laglig rätt dertill; du slipper ejs lätt från dit okynne.4 (Till vittnet) Sade ma joren deta? on . Vitmet:; Ja. jag har at det i pin muniliga berättelse, nen jag vill vittna allt, som är sannt och tackar för du att jag blir påmint derom. Domh; (läste vidare urattesten, Hustru Almqvist var erg och ursinnig samt kallade mijo ren med alla möjliga skällsord. (Til vittnet) Gjorde hon detta? Vitmet: Jag hörde blott att hon sade skojare! Kärande biträdet: Yttrade hustry Al qvistdetta oqvädipsord ionan hon blifvit misshandlad af majoren? : ittnet: Nej. Majoren: Der är hr Sjöberg framme igen med 2 nd ÖH. a tå oa HR mA m-sm Ann sin juruhska klyftighet. s Domh : (läste vidare ur attesten) och fattade i majorens rock. som hon sönderslet. (Till vitt new) Gjorde hon detta? . Viumet Det såg jag icke. Men väl hörde jag majoren sedan söga att hon sönderrifvit rocken. Domh : Sög vittnet också om den var sönder? Viltnet: Ja. Majoren visade pig den då jag kom upp till Fonum efter uppträdet Körande biuväde: Såg viunet om den var heli4