Aftonbladet – 17 juli 1863, sida 2

Så fort öfverstinnan helsat med sitt vanliga Gud bevare dig, frägade hon genast: Frän hvem var brefvet ull vår hlla enka? Ti Clemencia, ett bref? Det vet jag icke alls urat.tt oc uDu tycks ieke veta hvad som tilldrager sig i dit eget hus från messan till middagen. Markisinnan blef stött, iy hon ansåg sig såsom allenustyrande i sit hus och trodde att ingenting undgick hennes skarpa blick. tVayajt utropade hon, skulle jag icke veta det? Ihpgentieg kan döjac ör mig; man kan icke andas i mitt hus, utan att jag vet det, och det jag ej sjelf ser, berättar mig Pepino. Men hvvrkea Au eller din satelit, Pepino. som jag redan frågat, veta uvägut om det der brefvet.t i eprån hvem skulle det kunna vara? sade markisiunan eftersinnande. tToma!? trån en friare, det förstås. Vi eokor hafva alltid dussintals sådana och kurtisörer i massa. Jag minus väl hur det ver med mig. Det är icke eå många år sedan en sprang efter mig och no-ade up, hvart jag tog vägen; slutligen tänkte jag: nu kan det vara tid att göra slut på det här. Du vet att jog icke är rädd för små saker, och jag tänker icke dö at magkramp. j;g, Och deitöre ställde jag mig en vacker dug midt i vägen för honom ock sade: hvad menar ni med det här, hvarföre hänger ni elter mig som handtaget hänger efter kit teln? Nå, hon pruode mera an en advo kat till och måed, och sade alt han älskads nig, och ånnat strunt. Nå, än sedan, sude jog. Han svarede utt hun ville bedja mig om ett möte. Det skall m is, fvarnåe jag Och hyar? tilsde han. I Ban Mårcos), rovade jag; i San Mårcos, din narr, och derpå vände jag honom ryggen.t Men hvet skulla den friaren kunne vara?4 sade markisinnan, som, upptagen at Dårlmset i Sevilla.