Aftonbladet – 14 juli 1863, sida 2

säkra på alt han getna skulle höra den ömma modren säga till henne: Inom kort ska!l denne man blifva dig lika kär och dyrbar som din far är för mig; gråt ej, grät cj mitt barn; låt ej sorgen att skiljas från Oss taga bort en gnistu af den ömhet du ä skyldig hoaom. Se i honom ej blott din älskure, men din ständ:ga följeslagare på lifvets hana, dina baras fader, och han skal: ej längre förekomma dig obekant.t Dei tienn3 män, hvilka, lik-om Guevara skulle skratta åt dylika åsigter, äfven om de framställdes säsom moraliskt biodande och ej blott som grannlagenhetens fordria gar, men de flesta mär, och de som upp fatta den ofantliga skilnaden mellan en maka och en älskarinna, skola tänka som vi. Yuglingatne böra lita på sidanas omdömen och ölvertyga sig om att den hustru som de emottsga ur henues mors fomu, allt.d ege mera värde än den, som utan henves till telse kastar sig i deras armar. Clemencias bedröfveise ökades ännu mera då hon märkte att hennes tärar, i stället för att väcka medlidusde, endast framkallade några skarpa anmärkningar från h-nres ma ke, som alldeles icke dolde att han ansåg hennes sorg som en förolämpning mot ho vom. Lika så litet som Ciemencia kände eller förstod Guevara, lika litet uppskattade han och värderede hennes finkänsbglv t; han betraktade henues blyghet såsom elt bevis på motvilja för honom, stötte sig på hennes upphöjda och milda väsende, hvilket han kallade tilgjordhet, och afaskydde tårar mer än andra menniskor afsky blod. Således kunde ödet knappast hafva sammantogat tvenne mera alika varelser än dessa båda makar, hvilkas egenskaper vorg vå ytterligt motsatta hvarandra. Dertill var Clemencia blott sexton och Fernando tjugo fyra år, och iogendera kände verlden eller menniskorna, hvariöre de äfven båda sakaade det förutseende pch den klokhet som en dylik kännedom gifver. De saknade den erfarenhet, som förstår att upphit:a