Aftonbladet – 11 juli 1863, sida 2

ROTE ET hvilket helgons fest som firades, vid hvad tid ångbåten gick och när posten kom. Don Gölo hyste en utomordentlig förkärJek för alla främmande ord och talesätt, lamentable och deplorable ljödo i hans öra som Rossinis musik, och debut och buffet syntes honom ega ett elags doft af prydlighet och finhet. Don Galo talade för öfrigt väl om alla menaiskor, hvarken af grundsats eller tillgjordhet, utan emedan hen tänkte hvad han sade och tillhörde det välvilliga, vänliga elaget af menniskor, som nu alltmera dör ut. Han satte alltid sällskapslifvet och dess med lemmar i en mycket vacker dager, emedan han betraktade hela verlden genom ett pris ma af egen uppfinning, hvers sköna färger för honom dolde rosens taggar och ormens gift. Han tycktes på det hela taget vara en mumie från guldålderns dagar, våckt till lif genom det berömda elixir som Balzac uppfunnit. ans drägt bestod vanligen af en Jjusblå frack med stora förgyllda knappar, en hvit väst som öppnade sig framtillhkt bladen på en kronärtskocka, för att visa en briljunterad kråsnål och en bårslinga, vid hvilken hängde en lorgnett, infottad i starkt förgyldt silfver och som vanligen dolde sig i vesilickan. Så snart don Gaio betraktade denua hårsoodd suckade ban alltid mycket djupt; hv:l ket dock ej hindrade horom att sucka l:ka djupt för en massa unga flickor, som, den ena efter den endra, eller ock på en gång, kunde skryta af hans hylining. Hansanspråk voro dock så blygsamma och hans tordrinar så obetydliga, att om hens sköna hänelsevis nekade honom en kontradans, fer att sedan daovsa den med en annan, så var han fullkomligt belåten med attuncer tiden få hålla hennes solfjäder. Hans bufvud...... skola vi tala derom? Hvarje tid medför sina förluster — nutiden förlorar sitt hår, nutiden är närsynt. Detta upplysta tidehvarf måste se allt på vära och ser mgentiog på efetånd;