Aftonbladet – 10 juli 1863, sida 3

Postkonicren och tidniogarne. Till redaktionen af Aftonbladet! Det gilves förhållanden, som synas liksom bortglöwda, emedan, om man kommit at! tänka på dem, rättelse omöjligen kunnat uteblifva. Alven vanunn vid ew ondt gör att man anser det oundvikligt eller som en obotlig sjukdom och ej ens vårdar sig om att tänka på ett botemedel. Sädant var för häållandet i många tider med brefportot; man kuude ej läcka sig cns möjligheten af att kunna. komma ilrån slantvexbugen och det eviga traslet i postluckorna och den enkla åtgärden vtt påhilta ett medelporto helsades som hvarje ny upptäckt först med hån och förföljelse och sedan med allmän belåtenhet. Bland förhållanden som synas rent af glömda är det höga postförvaltarearfvodet på tidningar ett. Detta drabbar naturligtvis hårdast tidningarre i mån som de komma ut i få numror. För t. ex. en månadsskrift måste nemligen i postlörvaltarearfvode betalas 1 rdr 50 öre. Är den blott ett ark utgör stämpelafgiften för 12 nummer 6 öre, summa 1 rdr 56 öre, Men ett ark väger ej mera än att det kan på posten afsändas försedt med vanligt frimärke på 12 öre. Således för 12 nummer 144 öre eller 12 öre mindre än om den skall betala postförvaltarearfvode och stämpling. För 1000 exemplar blir således besparingen att sända tidningen ostämplad försedd med frimärke till aboonenterna icke mindre än 12,000 öre eller 120 rar. Vi kunna alldeles bespara oss reflektionerna, då vi se ett tidnivgarne på detta sätt blifvit satte utom lagen och alldeles utom gränserna för all rimlig beskattning. Meniugen med det höga postförvaltarearfvodet var i de gamla, goda tiderna den, alt genom alla möjliga enskilda vexationer hwdra tidningarnes spridning och säledes på allt sätt öfverlemna dem åt enskildt godtycke. Msn påstod att detta skulle hindra skandalpressen; men vi hafva sett buru dermed aflopp och det hårda slaget träffade i stället alla smärre skrifter af gagneligt innehåll, som hederligt folk ville för godt pris sprida bland den större allmänheten. Det är nemligen klart att litet hvar hellre ser grandet i nästans öga än bjelken i sitt eget och att skandalen således alltid bär sig bättre än-att vädja till eftertanken eller till hjertats bättre känslor. I alla öfverdrifter ligger någonting lockande så väl då de röra religion som politik. eH-r personer — och detta gör alt de skriller som bäst sprides och som minst ne tryckas af en pålaga blifva de, som i någon rktning äro fanatiska eller tillräckligt öf erdrifon att kittla uppmärksamheten och smickra partisinnet. Om säledes de höga posttörvalsarearfvoden vore verkligen ämnade: att nedtrycka den Ssmutsiva luteraturen? (och ej blott den dä iör tiden å högre ort misshagliga, hvilket vsren helt annan sak), så har försöket totalt misslyckats: men tvertom gjort en gagnunde och billig läsning för folket till en omöjlighet. Behöts det väl mera än att tänka på den saken för att genast ändra den och nedsätta postförvaltarearfvodet så att det åtminstone i någon mån närmar sig rimligheten. Detta var det glömda, — Vi komma nu till ett ondt som är å gammalt och häfdvunnet att man tyckes icke kunna inse en möjlighet att komma ifrån det. I allmänhet måste vi väl erkänna att ingening är skadligare ån aft hopblanda en pubik befattnings pligter med tillfredsställandet af egna beräkningar, Den fina gränsen emeljan hvad man som embetsman bör och som enskild kan tillåta sig, förorsakar ett vackande som är högst skadligt och demoralieMnde på alla håll. Jag vill öfvergå till rågan med ett exempel. För några år seT