Aftonbladet – 10 juli 1863, sida 2

ligen sett i Wensten yngre kamrater gå sig förbi utan något fel å ena eller öfvervägande förtjenst å andra sidan. Men misstaget må nu ligga i sjelfva beslutet eller i tillämpningen deraf, så är det allt för stort, för att ej tarfva rättelse, och förslag i denna syftning hafva ock blifvit gjorda såväl af enskilda motionärer, t. ex. hr Sommelius i borgarestån det och riksdagsmannen Uhri bondeståndet, som ock i den kongl. propositionen, hvilken lärer vara tillstyrkt af statsutskottets utgifts aldelning. Det är att beklaga, att medan de enskilda motionerna yrka full rättvisa, har den kongl. propositionen ej tagit steget ut, utan föreslagit att nämnde vikarier ej skulle få börja sin tjensteårsberäkning förrän med år 1864, medan öfriga extra-ordinarier fått börja sin 1861. Är meningen att upp häfva en obillighet och göra alla rätt, så finnes intet skäl till: denna inkräktving, som beröfvar de vid förra riksdagen afglömda tjenstemöngen deras lön för 1, 2 å 3 år. Motiveringen i den kongl. propositionen syn8s verkligen afse en dylik fullständig restitution; så mycket mera förvånad blir man, då man kommer till slutet och der stöter vå nämnde inskrävkning, som så litet står till sammans med den klara och välvilliga motiveringen, att man kunde tro det årtalets etta i sista stund i någon bråd vändning blifvit förvandlad till en fyra. Full rättvisa kan här icke ske annorlunda, än genom att förklara de vikarierande lärarne uti ifrågavarande fall fullt likaställda med sina lyckligare embetsbröder och sålunda berättigade att börja sin beräkning från samma år som de. Det är att hoppas, att utskottets plenum och sedermera rikets ständer skola behjerta dessa rättvisa anspråk, hvilkas tillgodoseende aldrig kan blifva något farligt prejudikat, enär det är fråga om ett aldrig återkommande undantagsfall, och som dessutom icke innebär annat, än rättelse af ett förmodligen ofrivilligt misstag. Genom en sådan rättelse synas löneförbällandena på det lägre stadiet i sä måtto ordnade, att olägenheterna af den nya betordringsprincipen kunna anses fullt undanröjda. Deremot återstår ännu att vidtaga någon åtgärd för afhjelpande af det andra missförhållandet, som blifvit en följd af den nya befordringsprincipen, d. v. 8. den bekymmersamma ställniog, i hvilken de lektorer äro och framdeles komma att vara, hvilka sedan de ofta 10 å 15 år tjenat vid elemenmentarläroverken som adjunkter eller kolleger, vunnit sin befordran efter densammas antagande, eller hädanefter vinna sådan befordran. Dessa, hvilka väl dock mäste vara män ef någon förtjenst, äro ovilkorligen dömda att tillbringa ett deeenniom efter sin befordran i underordnade ekonomiska vilkor De hafva genom den nya anordningen förlorat de utsigter till befordran de egde, ge nom föregångares förflyttning, och kunna icke uppnå en för män i deras ställning berglig löneimkomst, förr än vid den tidpunkt, som för de flesta menniskor är lefnadens afton. Ehuruväl detta förhållande är temligen obilligt, och åtskilliga enskilda motionärer hafva framställt förslag till dess rättande, tror man sig veta, att statsutskottets utgiftsafdelning afstyrkt alla sådana förslag. Såsom skäl dertill har anförts, dels att åttonde hufvudtiteln under loppet af några riksdagar mer än fördubblats, dels att man ej ville begifva sig in på en väg, der man ej på förhand kunde beräkne omfånget af anspråken och Kostnaderna. Förhållandet är emellertid, att anspråken äro ganska små och den terminus, hvarifrån man bar att utgå, temligen gifven, hvadan äfven kostnpaderna äro bäde obetydliga och lätt be räkneliga. Om rikets ständer, i likhet med hvad redan medgifvits extraordinarie lärare, äfven ville bevilja de adjunkter och kolleer, som efter den nya lönestatens införande efordrats till lektorer eller framdeles blifva befordrade, rätt att i och för uppflyttning till högre lönegrad beräkna de år, öfversti gande fem, under hvilka de i nämnde egenskaper tjenstgjort, så vore svårigheten afhulpen. Den förmån, som sålunda blefve extraordinarier och till lektorer befordrade adjunkter medgifven, utgör nemligen endast ett komplement till den nya befordringaprinpen, och bör sålunda naturligen endast tillkomma dem, som blifvit eller blifva befordrade efter dess inträdande, och följderna af ett sådant medgifvande blefve inga an dra, än att i och med 1861 några lektorer, som-nu befinna sig i första lönegraden, uppflyttades till den andra, en och annan möjligen till den tredje, samt att några äfven fioge ett par år afprutade på den tid de eljest skulle dröja i den nästföljande löne graden. Att de, som befiana sig i denna kategori, ej äro många, derom kan man inom några veckor blitva förvissad, genom att infordra upplysningar från läroverkens eforer. Det vore underligt om rikets ständer ej skulle bebjerta dessa anspråk, som på en gång äro så måttliga och så rättvisa. Kongl. M:t har medgifvit, att för staden Mariestads räkning stadsfullmäktige derstädes må till amorterande på högst 30 är och emot förbindelser, utfärdade å svenskt mynt, upptaga ett lån å 140,000 rdr,