Aftonbladet – 7 juli 1863, sida 2

dem alltid något behag, tiligjordheten alltid deras tjusningsförmåga, och att de enkla, köna ängsblommor, som förvandlas till konstrda praktväxter, derigenom förlora den ka doft som gjorde dem så intagande: Markisinnans nicce, Clemencia, som nu vid sexton ärs ålder utträdde ur klostret lik en snöhvit fjäril ur sin silkespuppa, var en af dessa förtjusande varelser, hvilkas åsyn påminner om de Jljufva vårblomraor, som mejsolen framlockar ur knoppen, och som i dess strålar utveckla sina ekärå, doftfulla blad. Hon var ej särdeles lång, och hennes växt, på en gång smärt och fyllig, utmärkte sig för den mest fulländade symmetri. Hon var blend och rogenkindad som en engelsk lady, och då hon upplöste sitt guldfärgade hår, föll det, rikt som en kunglig mantel, nästan ända ned till fölterva. De störa mörka ögonen talade i sitt ljufva allvar om oskuld och själshöghet, och öfver den skönt formade munnen sväfvade himmelska småleenden påminnande om bearvet, som ur vaggan ler emot sin mor. Då hon var bland vänner och närmare bekanta visade hon alltid en okonstlad hjertlig glädtighet, denna gåfva som himlen endast skänker sina gunstlingar, det vill säga barnen, de fattiga och dem som ega ett oförderfvadt hjerta; denna glädtighet återstrålade i hennes ögon som diamanten strålar emot ljuset, log på hennes läppar, som blomman ler mot solen, och lifvade hela hennes väsende som dansen lifvas af musiken. Den, som noga gafakt på denna unga flicka, såg kanhända att hennes sinne var lika mottagligt för sorgliga intryck som för de glada, men i sällskap-lifvet märker man litet eller intet de egenskaper som der ej iro behöfliga. i; De unga flickorna voro. således alla tre högst intagande, ehuru på märkbart olika tt. Constancia intresserade genom sjelfva sin stolthet, genom det slags, upphöjdhet ych hemlighetsfullbet hvarmed .hön omgaf