Aftonbladet – 7 juli 1863, sida 2

som ebenholts, gålvo, då hon smålog, ett uttryck af obeskriflig ljufhet åt de mörka, ögonen; dessa ögon, hvilkas blickar voro strälande, att den unga flickans beundrare liknade dem vid digmentstrålar. Emellertid doldes uuder detta intagande småleende och dessa glän ande blickar en lågsinnad själ, ett skarpt satiriskt lynne, ett-kullt och sjelf: viskt hjerta. Modren kailade henne buena alhoja (en skön juvel). Dessa, de båda systrarnes mindre vackia egenskaper, voro emellertid ej okända ef deras värmer och beundrare. I vårt sällskapslif, som i bvarje annat, finnes bäde ondt och godt. Der finoss (och dessa utgöra flertalet) goda, öppenhjertiga qvinnor, med mänga kusskaper och mycket förstånd, och som upphöja dessa egenskuper genom ägna on annan, den mest intagande, och i Spanien ej ovanliga, anspräkslösket; men ger finnas också de som äro elaka, eqvallrande och af en ganska dålig kerakter. Men hvad som ej, åtminstone högst sällen, finnes hos oss är denva förställning, denna märkvärdiga förmåga att visa sig evnorlunda än man är, detta skrymteri, hvaraf qvionor i andra länder begagna sig. Ait äet äfven hes oss finnas de, som äro iila uppfostrade, och hvilkas onda anlag utvecklas på de godes bekostnad, som gräla med hvarandra, som bata och förolämpa andra, och svm till och med ljuga för att dölja sina iutriger och befrämja dem, kan icke förnekas; wen de som ljuga för utt dölja eiit eget jag och sina mindre älskvärda exc skuj er, äre, himlen vare lofvad, mycket sällsynin. Tyvärr skall kanhända denna ädla stolihet, denna tria öppenbjertighet, som konuner spanskan att förakta hvarje: försök sit förstålla rig, småningom försvinna, på samma gång som ta saya) och la mantilla lemsa rum för fron-. ska drägter och hutvusbonader, om ej qvinnorna lära sig inse att fätängan beröfvar s) En slags öfverklödning eller kappa som spanska fruntimren bära ntanpå sin vanliga drägt.