Aftonbladet – 7 juli 1863, sida 2

;vensson, försökte upptaga lasten, men om! om derunder. En annansdykare vidnamn Jabl lyckades sedermera bättre. Han har iu, efter slu.ndt arbete, af sin dervid ervållna förtjenst. lemnat till den omkomne Svenssons i: knappa omständigheter efter: emnade enka 100 rdr fmt, ochksamma sum: na har hans kompanjon f. d. traktören A. 3. Nordvall, som eger den apparat, hvilken Dahl begagnade, äfven gifvit enkon. Detta Irag af. oegennytla anse vi förtjent att komna till allmöntetens kännedom. — Ångfarlyget Edsviken öfversegladei går örmiddag på andra sidan Ulrikedal en-minre roddbåt, bvars tvenne påssekefarte genom simmante Göck lyckades rädda sina (D. A.) — Den på Kungsholmen invid Jaktvorfvet belägna Palmborgska egendomen, som sednast egts af Diaconiss sällskapet, är af krigskollegiom för etatens räkning inköpt för 115.000 rdr rmt, för ett användas till kasern för det nya sappörkompani, som kommer att uppsättes. ee — Spanska biskopar haiva uppmanat sin regering att förbjuda spridningen af Victor Hugos Miserablest i Spenien. Statsrådet har derpå anmodat biskoparns att uppgifva de ställen i boken, lvilka de anse såsom förargelseväckande. — I Majoumret af Onkel Adams baratidning Linnea? förekom en al Z. Topelius författad Helening till Sveriges barn från fattiga barn i Finlond, innehållande en hjertligt uttalad tacksägelse för de från Sverge till de nödlidande i Finland öfversända rika gåfvor. I det nu utkomna Julinumret af samma tidning Jäses ett poem, bvilket, under titel: ?Gamle Kämpe och hans sonson? utgör ett svar å den finske skaldens helsning och antagligen har 7Linneas? egen utgifvare till författare. Det vackra stycket är af följande lydelse: Glömda af silt land i hela femti åren Min fartar lefver, fattig som han var, Hens hufvud lutar, glesa äro håren, Men friskt ett hjerta, det har gubben avar: Hans öga skiner, blixtrande tillika Af mod och kärlek tti samma blick; Han ldrig lärde frukta eller vika, Öch derför gick med farfar, som det gick. Vid Oravais han miste högra armen Och bars på korsbår ur den heta strid; Men kulan fann ej vägen in i barmen, Han fick ej dö — han fick bli invalid. Men än i dag — när molnen stämma möte Och åskan rullar, botande en verid — Känns det i ärret liksom handen knöte Sig fast, som fordom, om det gamla svärd. Han tycker slut uppå sitt lifs förbidan; I hvarje finget har han känsel än, Och fastän stumpen hänger lam vid sidan, Det är som armen vore der igen. Det är en känsla blott, inbillning bara, Så klagar farfar hvarje sådan dug, Men, ser du, gosse! jag skall altt förklara: Min arm är Finland — gamla Sverge jag! När Finland lider, Sverge också lider, Ty fastän stympadt har det känsla qvar; Och så det varit allt från nödens tider Ty gammal kärlek blifver som den var. Nyss ha vi hört en klagan komma öfver Med östanvinden från den kära strand; Der härjar hungern, allting man behöfver Af korn och kärna ur en broders hand. Hje!p Finlands barn, du gosse; ack! du kan det; Jag kande icke mer än blöda, jag. Häll med din kärlek samman syskonbandet; Ty barnen der ha ännu svenska drag. En helig skatt har svensken väl bevarat: Sin gamla kärlek och sin gamla tro. Och da, min gosse, skicka det du sparat Till dessa små, som uti Finland bo. Och i eu nu min sparbössa blef krossad; Det var ej mycket, det är visst och sannt; Men skatten blef ur fängelset förlossad: Till Finland sände jag hvarenda slant. Hvar liten skärf den hungrande behötver, Tvart ord från Sverge är ett: Tack för sist! Oh å jag ekref saom nNtanskrift ditö