Aftonbladet – 2 juli 1863, sida 3

amnesti mottages af en nation, som genom kränkningen af dess heligaste rättigheter nästan drifvits till vansinne och redan förut med förakt tillbakavisat ett dylikt anbud? Vidare begära vi en representation af den polska nationen i öfverensstämmelse med den af kejsar Alexander år 1815 utfärdade författningen. I denna karta förklaras att Polen genom sim författning skall vara förenadt med det ryska riket och den suveräna auktoriteten i Polen endast utöfvas i enlighet med författningen. Konungen af Polen skulle krönas i Warschau och aflägga ed på författningen. Polen skulle hafva en ständig re resentation, bestående af konungen och två amrar med lagstiftningsoch beskattningsrätt. Författningen Det, sedan man hade försökt henne i 16 år, upphäfd af kejsaren, men skall nu på vår begäran återställas. Det skall vara en särskild polsk förvaltning och polackar uteslutande bekläda alla embetsplatser. Vi fordra samvetsfrihet och införande af det polska språket såsom det officiella och slutligen fordra vi ett lojalt och reguliert rekryteringssystem i stäl let för det våldsamma förfarande, som föranledt den nuvarande uppresningen. Dessa äro våra förslag och de stå alla, vi kunna ej säga annat, i öfverensstämmelse med fördragen och den naturliga rättvisans grundsatser. Det gäller nu blott cm de hafva utsigt att blifva antagna af R;ssland, om det är förnuftigt af oss att göra dem och om det, ifall Ryssland antager dem, är sannolikt att de skola leda till ett pålitligare och mera tillfredsställande sakernas tillstånd än det nuvarande. Om vi icke kunna jakandebesvara dessa frågor, så drifva vi blott ett spel med en stor fråga och öfverlemna England åt en politik, som innebär nedslående slut på förhoppningar och måhända äfven fara. Kejsaren af Ryssland har, dels genom sin egen regerings, dels genom sina förfäders förskyllan ådragit sig och sin familj den polska nationens oförsonliga och bittra fiendskap. Nu envisas vi med honom att förläna denna nation rättighet till sjelfstyrelse, med den absoluta visshet att man skall begagna den mot Polens och Rysslands union och hans familjs förblifvande på det konungarikes tron, som vi vilja skapa ånyo. Det skulle glädja oss att se Polen i Polska embetsmäns händer; men kunna vi väl vänta att hufvudet för den familj, mot hvilken dessa embetsmän ofelbart skulle rikta alla sina ansträngningar, skulle dela denna glädje? Vi fordra ett polskt parlament under en rysk konung. Hafva vi äfven betänkt, hvilken utsigt företinnes till en endrägtig samverkan mellan en rysk konung och ett polskt parlament, eller om det är sannolikt att kejsaren gifver en församling sådana fullmakter, då han med bestämdhet vet, att man af alla krafter skall begagna dessa fullmakter emot honom? Vi fordra intet återställande af den olska hären, hvarom fråga var i 1815 års författning. Och likväl hvilken borgen kan väl Polen utan en sådan här ega för upprätthållandet af sin författning, om det nu skulle vara böjdt att mottaga henne? Vidare må vi icke glömma, att Kongresspolen blott är en liten del af det Polen, som fanns före 1772 års delning, samt att Ryssland, om det ginge in på allt hvad som begäres, blott skulle utbreda en agitation i alla de öfriga polska provinserna, lik den som efter upprättandet af en konstitutionel monarki i konungariket Sardinien skakade Italien. Dessa omständigheter göra det ganska sannolikt att kejsaren af Ryssland till och med i sin nuva rande osäkra och farliga belägenhet ej låter beveka sig att ingå på de af England och Frankrike framställda samt af Österrike delvis understödda fordringarna. Vi begära någonting, som vi knappast kunna vänta att erhålla, och om vi äfven erhålla det, så kunna vi icke hoppas att dermed hafva löst den polska frågan eller vunnit någonting annat än att vi för ögonblicket gjort slut på blodsutgjutelsen för att få se den efter ett kort afbrott på ett ännu förskräckligare sätt förnyas. Men i hvilken ställning befinna vi ess, om såra försag afslås? Vi handla ge mensamt med Frankrike, men med skilda afsigter och med skilda intressen. Vi önska båda att rädda Polen, men derefter måste våra vägar nödvädigt skiljas. Vi vilja icke åter eröfra Rhengränsen, ej heiler vilja vi se att Frankrike återeröfrar den, och lika litet vilja vi begagna oss af Preussens nuvarande tillstånd eller genom Rysslands förödmjukande och försvagande rubba den europeiska jemuvigten. Vi hafva ingenting att vinna på kriget, men vi hafva alla skäl att önska freden. Naturligtvis är det ganska möjligt att bakom alltsammans ligger någonting som förmår undanrödja förlägenheterna, om vi blott kände det. Vi hafva hört hvilket förfarande vår regering valt. Frankrikes och Österrikes hällning känna vi ej noga. Denna sakernas ställning synes oss full af fara; dock gifyes det kan hända nögot medel att utan krig och skam undgå faran, fastän vi med vår otillräckliga sakkännedom ej ännu förmått upptäcka det. TYSKLAND. Preussen. Från Berlin skrifves: Mera än kopun -ens resa till Karlsbad, dit br von Bismarck skall följa honom, och der man, såsom -bekeant, väntar ett besök af österrikiska kejsaren, intresserar oss vår drottnings resa till Windsor-Castle. Det är möjligt att sammankomsten mellan de beggel svärmödrarne icke sker i någon annan afsigt än den att gifva de höga damerna tillfälle att meddela hvarandra sina bekymmer med hänsgepde till deras sä nära förenade barns framtid. Ryktet har fått desto mer att göra med att gissa afsigten med detta möte, som det ej tillåtes tidningarne uttala sig derom. Drottning Victoria har — herättas det — skrifvit ett mycket häftigt bref till sin dotter, kronprinsessan, och direkte uppmanat benne göra konungen bekant med dess innehåll. Detta skall ock hafva skett på det oförtärade och frimodiga sätt, som gör denna prinsessa så popalr. Konungen, som alltid varit god och vänlig mot sin svärdotter, skall gemeilertid mycket bestämdt hafva tillbakavisat hvarje försök att inverka på hans politiska beslut. Nu befinner sig vid härvarande hof en person, som slår hofvet i Windsor mycket rära. Det är legationsrådet Meyer, en anspråkslös lärd, som någon tid tjenstgjort såsom sekreterare hos den aflidne prins Al bert och åtnjutit denne högt aktade furstes förtroende intill hang död. Äfven drottning Victoria ärar hr Meyer med sitt förtroende, och det vill synas, att han på hennes beKET tr ir PP RA a