Aftonbladet – 2 juli 1863, sida 2

STOCKHOLM den 2 Juli, Vi meddelade för några dagar sedan en edande artikel, i hvilken vår ärade vän Feedrelandet? i sitt n:r för den 23 Juni beandlat de närvarande utsigterna för en norlisk allians. Vi yttrade dervid, att det var ned en viss förundran vi läste denna artikel. Jenna förundran föranleddes närmast af det not slutet af artikeln förekommande yttranlet: ?De (svenskarne) kunna icke fatta, att le genom ingåendet af ett försvarsförbund amnolikt skulle skaffa oss ett afgörande stan krig, och att detta skulle vara långt ördelaktigare för dem än att bli dragna ned in i kriget, hvilket de sjelfva erkänna ig svårligen kunna undgå;? hvilket yttrande näste förefalla oss något besynnerligt, då let ställes tillsammans så väl med hvad Fedrelandet? förut i samma artikel anfört, om det intryck som danska regeringens nällning måste göra i Sverge och med hvad let förut under en lång tid, såsom oss sy nes med mycken skärpa och klarhet, yttrat för att visa, att denna hållning icke på något håll är egnad att ingifva förtroende. Vi skola emellertid något utförligare motivera denna vår förundran och vidröra några af de synpunkter, ur hvilka denna fråga i närvarande stund till följd af förhållandena måste betraktas i vårt land: Att en sannt broderlig stämning råder i vårt land emot det danska folket och att det skandinaviska medvetandet i Sverge på sednare tiden med hvarje år allt kraftigare atveckat sig, ligger i så klar dag genom en mängd fakta, att vi derom icke behöfva afgifva några försäkringar. Insigten derom, att vi icke kunna vara främmande för en kamp, som hotar Danmarks existens såsom sjelfständig stat, och att våra allra närmaste sympatier och intressen deraf mäste beröras, bar, såsom Feedrelandet också ganska riktigt antyder, kommit till en ganska stor klarhet och mognad. Vår regerings mnyligen offentliggjorda diplomatiska uttalanden i den danska frågan, hvilka blifvit helsade med så lifligt bifall både i Sverge ochi Norge — vi våga tillägga: äfven i Dan mark — innebära derom ojäfaktiga vittnesbörd. Vär regering har i dessa aktstycken uttalat åtskilliga grundsatser; som i alla händelser stå fast och allt framgent måste ingå såsom ledande principer i Sverges politik. Den har klarligen ådagalagt och mångfaldiga gånger upprepat, att denna fråga har en ofantlig vigt för oss, att den utgör en källa till ständiga farhågor för hela norden, att den hvilar tungt ötver vår framtid och kan förr eller sednare framkalla en kamp, för hvilken vi svårligenkunna bli främmande; och regeringen har derföre äfven behjertadt och öppet förklarat, att den icke ville underordna sina åtgöranden de beslut, som England och Frankrike kunna fatta. Men den har också sträfvat derhän, att man skulle komma till en verklig och definitiv lösning-af denna sak, så att det blefve alldeles afgjordt, att Danmarks rike (DanmarkSlesvig) är en fullkomligt sjelfständig, af tyska förbundet alldeles oberoende stat, som har rätt att lefva sitt eget lif; den bar, alltsedan Holstein och tyska förbundet sjelfva omöjliggjorde den helstat, som skapats genom den till följd af tysk påtryckning framkallade statskuppskungörelsen af den 28 Januari 1852, och genom att trampa under fötterna sina åtagna förpligtelser, i sjelfva verket helt och hållet löst Danmark från alla förpligtelser, som nämnde kungörelse och de densamma föregående underhandlingarne kunde innebära — alltifrån denna stund, säga vi, har svenska regeringen, oupphörligt och oförtröttadt sökt viså, att den enda utvägen att komma ur det sväfvande tillståndet och det vidunderliga och demoraliserande trasslet, låge uti en afgöronde åtgärd, hvarigenom de tyska förbundsländerna administrativt utsöndrades så fullständigt som möjligt från monarkiens ieke-tyska beståndsdelar, och den har dervid, enligt dess eget uttryck, endast måst vika inför danska regeringens fasta beslut att icke följy denna väg. Men äfven då dessa vänskapliga räd, uti hvilkas klara och oförbehållsanima framställande låg en ganska direkt försäkran om kraftig medverkan för genomförandet om så skulle göras behbof, blefvo lagda å sido, äfven då danska regeringen alldeles försummade att begagna den gynsammaste tidpunkten att met klar och ogrumlad rätt å sin sida och under Europas bifall besvara tyska förbundets tilltag genom ett afgörande steg å sin sida, äfven sedermera har svenska regeringen icke på något sätt visat sig stött, utan träget fortsatt att under de långa, tröitsamma och resultatlösa förhandlingarne använda sina bona officia till fördel för den danska saken. Den bar visserligen förklarat, att den icke af själ och bjerta kunde understödja någon sådan tillsvidareuppgörelee, som icke inne-1 bure den allraringaste garanti för sitt bestånd ogh som, bortkastad så snart det behagade tyskarne, endast skulle bringa Danmark uti denna fråga i en mindre fördelaktig. ställning än-den som det förut kunnat intaga; det har visserligen på underhandlingarnes glika stadium hatt anledning delsj att protestera mot de tysta planerna och anspråken, som detinför de eutopeiska raak-j terna gasska oförbehållsamt och rakt på saken karakteriserat såsom illa dolda inkrälktningsförsök, dels att visa, ati om danska regeringen ger aller eller alitför länge dagiia-; gar med de tyske pringiper, som icke gå ut på någonting annat än att Tygsklan (C) H DM AM sr AA AA Me Wi mA MH AA AA BH MM JA BC Pr Rd a AA MM Fr MM AA (MM -— ee met till Sverge, fullt förvissad om att med framgång kunna börja en rättegång emot madame Teverino och föra i bevis mot henne, att hon ej var något annat än en djerf äfven tvrerska. Händelserna fogade likväl, att