Aftonbladet – 1 juli 1863, sida 2

för oss, finnar, midt under de krigiska farhågor och manifestationer, med hvilka Buropas politiska atmosfer är laddad, ett perspektiv af fredlig utveckling och framåtskridande. Femtiofyra år äro förflutne från det Fin: lands storfurste sednast rådgjorde med det finska folkets lagliga representanter. Från det sålunda öfverståndna halfva seklet skall verldshistorien om oss finnar icke hafva mycket att förtälja. Men vi, som, genomleft det, skola aldrig förgäta det. Och vi skola bemöda oss att på våra barna och våra efterkommande ötverflytta minnet af detsamma. Att lefva, det är att handla — säger man — men att lefva det är också att — tåla. Och vårt folk har haft tillfälle att visa sin kraft i hvardera genren. Men ehvad vi handlat och ehvad vi tålt, så hafva vi gjort det för vårt fäderneslands, för vår fosterländska bildnings, för vår i lag grundade frihets skull. Detta vitsord skall historien gifva oss äfven för det sednast hänsvunna halfva sekel, hvilket vi mödosamt lagt till rygga. Det statsskick vi ega är under den tidsålder, i hvilken vi nu lefva, helt visst något föråldradt —-men vi hafva många, många skäl att skatta det högt och hålla det kärt. I sina grunddrag härstammar det från den gamla skandinaviska, på sjelfstyrelse byggda folkförfattningen.. Deita statsskick hade redan under svenska tiden i många hänseenden blifvit våldfört. Då vi utbytte Gustaf IV Adolf mot Alexander I, nedlade vi våra tappert förda vapen inför en konstitutionelt sinnad herrskare, hvilken i detta hänseende stod ansenligt öfver Gustaf IV. Adolf. Och då Alexander I gaf oss en ifrån de öfriga hans kejsarespira underlydande menniskohoparne särskild ställning, i det han i sitt trontal högtidligen förklarade 083 hafva intagit en plats bland nationernas antal, så kan man med skäl på denna sannt kejserliga handling lämpa skaldens ord och säga: att vi drogos upp icke ur dy — men ur blod. Alt Alexander I intill sinadagers slut var trogen sitt konstitutionella sinnelag mot Finland skall måhända historien inom kort komma att afslöja. Något egentligt politiskt lif hann dock icke under hans regering vakna, om också frön dertill icke saknades — något hvarcm vi öfvertygas t. ex. vid genomläsandet af Abo Morgonblad. Nikolai I:s styrelse har blifvit strängt bedömd och skall kanske alltid blifva det. Hvad Finland beträffar förtjenar det dock erkännas, om ock endast såsom en förklaringsgrund, hvarföre vi så tålmodigt umburo utöfningen af våra politiska rättigheter, att den civila rättsskipningen sköttes oklanderligt samt att landets ekonomiska angelägenheter vårdades klokt och penningeställningen var fullkomligt tillfredsställande. Nikolai sednaste regeringsår förmörkades af moln som spredo sin dystra skugga jemväl öfver början af vår nuvarande storfurstes regering. Kriget förstörde våra finanser, och den generalguvernör, som styrde Finland i H. M:t K:s stad och ställe, egde, oaktadt alla sina statsmannaegenskaper, icke de, hvilka jast vi finnar sätta det högsta värde på. Landtdagens sammankallande är början till ett nytt tidskifte. Det fredliga framåt skridandets väg, som så länge varit tillstängd, är åter öppnad. Denna tilldragelse skall öfva ett storartadt inflytande icke blott på Finland, utan äfven på utlandets sätt att betrakta vårt land och dess förhållande till kejsardömet.?