Aftonbladet – 27 juni 1863, sida 3

RM RR AE Vore jag väl pu istånd att taga emot en enda — eller kan ett träd två gånger på samma år bära frukt?4Nu kan han lugnt taga farväl af sitt fädernesland, som han gilvit ?sår på sår? och som nu gifver honom ?den vackraste höstqväll till afsked. Nu är han luttrad att möta sin mor, som han lemnat för 18 år sedan och som han efter sin hemkomst icke velat se, innan han segrat. Nu kan han gråta ut i hennes famn och ändock ega styrka att afslå hennes bön att undvika slaget och dölja sig i ett kloster, emedan han är bunden af sin pligt mot sina män och vill hålla sitt ord. Nu kan var Ingmundson, folkkänslans representant, bjuda honom sin vänekap och, medan han afbidar dagen i modrens famn, sjunga korsfararesången för honom. Denna gången är det allvar. Denna gång är det flykt från det onda: för evigt. Öfver hans lifs blodiga valplats, öfver tidens mörka tafla faller ett skimmer från den eviga, förlossande nådens sol, och man lyftes så högt, att minnet af hela menniskoslägtets skuld och frälsning skymtar för fantasien och fyller sinnet med sin frid. v t Det är blott en svag föreställning om arbetets tragiska djup läsaren kan ha fått ges nom-dessa antydningar. Men de torde dock vara titlräckliga att gifva ett begrepp om, hura allt det, som rörde sig i den tiden, fått gifva sig luft och bekommit sin-ingripande roll. I detaljerna, i seder och språk röjer sig samma trubet mot historien; såsom exempel vill jag blott nämna scenen i konungens dryckessal i början af Sigurds hemkomst, hvilken söker sin like såsom historisk tafla. Af djupare betydelse i sådant hänseende är naturiigtvis karaktersskildringen. Jag här frambållit några af personerna såsom tidstyper; men de äro det i sjelfva verket nästan alla, mest Sigurd -jelt. Något af hvad som sjuder i honom måste ha rört sig starkare eller svagare, mer-eller mindre biandadt med andra känslor hos alla dessa konungasöner, som kämpade om Harald Härfagers krona, ja hos hvarje begåfrvad och uppåtsträfvande yngling på den tiden. Men han är äfven en nationel typ; ty hvad är allt det som karakteriserar Sigurd; hvad är denna håg för bedrifter, som aldrig kan lå utrymme nog, detta ungdomliga sjelfförtroende, denna otåliga längian att öfverträffa alla andra, denna tungsinthet, blandad med anlag till djup frombet, detta stålfjederartade trots mot det orälta, denna skoningslösa hårdhet, när striden är börjad, och likväl ädelmodiga medömkan med dem, som lida denna lust att besöka aflägsna länder och dock till hemsjuka gränsande längten efter fäderneslandets fjell — hvad är väl ailt detta annat än sjeifva den norska folkegenheten? Ingen annan ända en norrman kunde känna, tänka och handla säsom Sigurd, om också alla yttre vilkor och förutsättnivgar voro desamina. Taflan är målad med så stor isre natursanning, att man tycker sig se honom lifslefvande framför sig och höra hans röst. Märkligast näst efter Sigurd är isynnerbet Harald Jarl, som också är en ypperlig tidsmålning, en typ af en grubbiare midt ibland en skara handlingens hårda menniskor, beslägtad med Hamlet, och förträffligt har författaren förstått tydliggöra skilnaden mellan honom och Harald Gille, hvilken också är en svag man, men af helt annat stag. Minst lyckligt äro Audhild och i det hela taget kennes kärleksförhällanden till Sigurd skildrade; det förefaller här på flera ställen som om ingifvelsen trutit, som om vändningar och repliker vore sökta och taflan hoplappead i stället för iramsprungen helt och fullständigt ur skaldens hjerna. Såsom dramatiskt arbete står Sigurd Slembe? otvifvelaktigt mycket högt. Det. finnes ej blott enskilda scener af öfverraskande och gripande verkan, utan hvarje scen är ett steg framåt i handliogens utveckling, förhöjer intrycket af den föregående och efterföljande scenen; hvarje karakter uppenbarar icke blott sitt eget inzehåll, utan återspeglar de öfrigas; hvad som framstår synligt antyder alltid symboliskt de osyuliga makternas inbördes förhållan e och hvarje situations djupare betydelse, och denna belyses åter af repliken på hvarje punkt under det att på samma gång dialogens brytningar framlocka de handlande personernas innersta tankar och befrämja utvecklipgen af deras öde — allt väsentliga företräden i dramatiskt Hänseende. Det är dertöre icke heller något tvitvel om, att ett uppföroende på seenen skulle göra stor verkan. Det skulle mycket väl låta sig göra, om man nemligen utelemnade Sigurds andra flykt?, hvilken egentligen blott är en episod utan apnat yllre inflytande på det följande än som förstås af sig sjelf. Men borde således låta slutstycket, den egentliga tragedien, följa omedelbart efter inledningsakten, hvilken den också närmast hör till, hvad innehållet beträffar. Kunde ett sådant uppförande af stycket eke på en svensk scen, utan att stycket öfversättes. vore det så mycket bättre. Man skulle då också på scenen kunna beundra denna rena, jemna och likväl kraftiga diktion, hvari Björneon tirigjort sig från hvad som i hans fordna poetiska epråk kunde förefalla maniereradt, utan att dock uttrycket förlorat i kraft eller egendomlighet. Det har någonting så eget norskt i sig, att man, till och med der språket ser ut som allmän skriftdanska, tycker eg höra någonting ovant eller ofullkomligt, något dialektektigt, men såsom ett egendomligt behag mera, emedan det just är de ädlaste, mest poetiska vändningar och uttryck, som frambringa denna klang i läsårens öron. På alla sätt måste Sigurd Slembe? bidraga till att vinna danska och svenska hjertan för det norska broderfolket: detta visar sig här likasom lefvandegjordt i en grupp storartade skepnader, det talar till oss här med sin egen kraftiga tunga, och allt det sköna, allt det upplyftande i arbetet är så noga förbundet med dess norskt-historiska och nationala beskaffenhet, att man frestas att lika mycket tacka skrldens folk som honom sjelf derför. Jag tror alltså, att Sigurd Slembe? och i det hela taget Björnsons poesi skola visa sig i tiden såsom ett nytt och starkt band mellan brödrafolken, och måste häri söka min ursäkt, för det jag så länge och utförligt uppehållit mig der