Aftonbladet – 27 juni 1863, sida 3

FREE MRPRTER EA TR. 6 SBM FT SERVRAR: Innehåll: Björnstjene Biörnsons aSigord Slembes IH. — Stur:en-Becker, Over Sandet — Tisbe, Comedia af Magnus Olai, utgifven af C Eiechhorn — Backman, Handbok i Tvsteoch Utsökningsrål. — C A Brakel, Anteckningar öfver 489 4790 och 1808-—39 brens fälttåg. — Porträtter till Fänrik Ståls Sägner, första bäftet. — Litteraturoch konstnotiser. Sigurd Slembe. Åf Björnstjerne-Björnson. HN. Samma familjärelystnad, som man i det föregående dramat sett rasa inom en särskild hötfdingaslägt, visar sig i det tredje dramat 4Sigurds bemkomst4 såsom grundval för hela samhällsoch statsordniogen. De norska höltdingarne, lendermtendenve, ha skapat eit aristokratvälde i landet wi den godmodiga, på visst sätt ädla, men dumma Harald Gilles namn; de mäktiga slägternas öfverhutvuden styra således landet, och de vilja ej ha en kraftig konung, hvilket genast de inse attSigurd Slembe skulle bli. Denna statsordning har således täde rätt och orätt mot Sigurd, rätt så tillvida som den är den beståndande formen för det lagliga herraväldet och i djupare meriog emedan den gör det omöjligt att landet kan 4skjelve i en Enkelts HaandX; orätt så till vida som den icke vill låta Sigurd åtnjuta den rätt, som tillkommer ho: cm: att bevisa sin härkomst medelst jerubörden, och emedan den ratar en förmåga, som kunde bli till gagn för landet, ja till och med tillgrier svek och våld för att bli honom qvilt. essa olika sidor af det poiitiska tillståndet äro på ett utmärkt sätt åskådliggjorda i de tre 4lendermtendene? Thjostulf Aaleson, Hallkell Huuk och Koll Szbjörnson. Den första representersr statsorduingen efter dess rätt. Han respekterar både den herrekarde konungens och Sgurds lagliga rättigheter och gör hvad han kan för att förhjelpa Sipord till dem på laglig väg. Allmogen är onom också tillgifven, och då Sigurd, ggad af den blodigaste oförrätt, ställt sig utom laen, i det han dräpt Harald Gile och från åten tillkännager att han föröfvat drå vet, då är det Thjostulf som, då de öfriga en: dermeendene förlorat modet, i folkets namn från stranden tillropar honom fridlöshetsdomen, och det är åter Thjostwf som anför krigehären i striden med Sigurd och ständigt besegrar honom. Huallkell Huuk, som vämjes vid en folkhop, hvilken fört Harald Gille till Norge för att förskaffa landet en viljelös konung, och som hatar Sigurd, emedan det tyckes honom att ingen kunde lefva i dennes grannskap annat än som slaf; representerar den herrskande statzordniogen i dess orätt. Och slutligen är Koll Stebjörnson så tillsägandes sjelfva statsidns representant i stycket; hos honom är isynnerhet fruktan för enväldet liflig, emedan det är ett lands olycka. Han är så fullständigt statsman, att,såsom sjelfve Hollkell. Huauk nästan förfärad anmärker, det icke finns ett väsen af kött och blod, som ban egnar en timmes minne, då hon ej kan begagna det i en plan. Han vill icke vara med i planen till mordet å Sigurd, men icke heller hindra den. Det är han, som slutligen vid den afgörande faran, då Sigurd ändtligen står med öfvermakt mot lendermteendene?, haft den omtänksamheten att ut spionera hans styrka och förmå hans danska hjelpare att affolla från honom. Men han är statsman at fosterlandskärlek. Derföre ser han icke i Sigurd en simpel kronröfvare. Han inser, stt äfven Sigurd ä!skatsitt fädernesland, och kan derföre i motsats till Hallkell önske, ätt han får dö som en bjelte, ty såsom en sådan har han lefvat4. Derföre upptäcker han också till slut, att han sjelf felat genom att från början ha bemött Sigurd med verldslig slughet; ty den djupa fosterlandskärleken öppnar äfven ögat för den gudomliga st relsen i verlden och för .gudsfruktans absoluta öfvermakt öfver allt ennhat. Ej ensåmt Sigurd bär på en ärfd skuld, äfven statsordningen, de herrskande slägterna äro skyldiga till orätt, och de lida, i det Sigurd rubbar deras välde och gör dess befästande för framtiden omöjligt. Det drabbar äfven folket, som förtryckes af de mäktiga samt härjas af Sigurd och bans fredlösa kämpar; det suckar djupt, och den stilla skalden Ivar Ingemundsovn blir på ett högst poetiskt sätt organ för denna suck öfver tidens fjettring och bundenhet i alla hänseenden. (Sången i början af tredje akten.) Men folket i sin helhet bar äfven en gammel skuld att göra bot för, Detta framlyser i lappflickans uppträdande i fjerde akten: I jemförelse med Sigurd, som, fredlös bland sina landsmän, sökt en tillflykt i Finnmarken, representerar hon den äldre befolkningen, hvilken den herrskande-folkstämmen fördrifvit; hvilken den ännu förtrycker, förföljer och föraktar. Samme hårdhet; som Sigurd utöfvar mot sina landsmän och de tillbaka mot honom, har det norska folket från urminnes tid utbfyat mot lepparne, Här ör icke längre