Aftonbladet – 25 juni 1863, sida 3

ESA JAUUSAGPDIA MD DI GIUPGL LIVEIIA PALT mar han sig fransmannen Ziem, med hvilken han har gemensam samma gyllene ton och varma belysning, Då för öfrigt detta är något som man i allmänhet, ehuru mer eller mindre lyckligt, fioner inlagdt i nästan alla italienska landskapstaflor, skulle det varit fägnande, om på expositionen funnits något af den unge danske marinmälaren Neumann, hvilken i sin uppfattuing af Italiens luft och himmel tyckes mig temligen afvika från t. ex. Ziem och Achenbach. På resa från Italien besökte Neumann under vintern Paris, och jag hade då tillfälle att se en mängd studier som han medförde från Italien. Att döma af dessa är jag fullt förvissad, att danska marinmåleriet har mycket att vänta af denne unge konstnär. ranska marinmåleriet är ej särdeles väl representeradt, och den förstärkning som denna branche af expositionen fått genom främmande artisters tatlor var rätt behöflig. Gudin är bland fransmännen den förnämsta; dock förefaller det mig som skulle han ej ha lefvat sig in i det lif han målar i en grad, svarande mot hans stora talang. Säkert är alt han af vår Bennet, om hvilken mera i kapitlet om nordboer, kunnat behöfva en och annan iektion om tackel och iåg. På den till badhus i Seinen inredda briggen, som aldrig läppjat på saltvatten, är ej mycket i den vägen att lära, och en eller annan utflykt till kusten af Nordsjön torde ej heller göra tillfylleet. Emellertid är Gudins talang obestridlig. Bkada blott att han denna gång kommit på det infallet att vilja kittla publiken med en extravagant fantasiprodukt. Han har nemligen målat en öfversvämning, eom tål att fundera på en god stund innan den ger ett begrepp om hvad som står på. I sjelfva verket liknar den mera ett fyrverkeri än en öfversvämning, ty utom det att vattnet har alla möjliga färger i naturen, är luften uppfylld af rökmoln, genom hvilka frambryta sol, måne och stjerBor, blixt, dunder och bengaliska eldar. Jag undrar ej på att de stackars varelser, som här och der framskymta, söka med ängslan att rädda sig undan. När det börjar se ut på det sättet i luftkretsen får man vara betänkt på aft sätta sig i säkerhet. Durand-Brager är en marinmålare med sans och måtta, men icke mindre poetisk för det. Få taflor skänka ett sådant nöje som hans, och särskildt är det uppfriskande alt se hans brick-clipper danois? som lägger till för en skarp nordvest. Duravd-Rragers största skickligret ligger i att måla vatten, något som han ej lätt skall fiona sin mästare i. Deremot synes han mig sakna förmåga att briuga himmel och vatten i samklang. Alltid samma bimmel och samma luft öfver ett baf i uppror eller ett haf i sakta svallning. Bland : Frankrikes djurmålare är August Bonheur en väldig efterföljare af den europeiskt bekanta systern Rosa Bonheur och påminner liksom hon, genom sin bekantskap med ämnet och sin energi i utförandet, om Paul Potter. Kanske kammar och tvättar: Aug. Bonheur något tör mycket sina får: och kor, och det vore önskligt om man it verkligheten kunde fiona dem, som hade? endast hälften så glänsande och silkeslen fell som de hafva det på hans teflor; men vackra äro de dessa putsade, fivulliga lamm, som skulle taga sig förträffligt uti den mest sentimentala herdescen. Att Bonheur för öfrigt, när han så vill, äfven kan mäla sina djur i en, om jag så får säga, mera ovårdad och naturlig toilett, har han visat i sitt Minnen från Pyrengerna, som framställer en strid emellan tvenne vilda tjurar. — Philippe Rousseau, sedan länge känd i Paris för sina blomsteroch stillebensmålningar, har under sednare åren äfven slagit sig på djurmåleri. På närvarande exposition har han en tafla. som han kallut Sökandet efter det absoluta? och som man ej gerna kan betrakta utan att råka i godt lynne. Scenen är i någon alkymists eller vetenskap mans laboratorium, och i ett fyrfat är placerad en dezel, som innehåller, Gud vet hvad, kanske det absoluta sjelf in nuce, kanske de elementer som fordras att framställa guldet, hvilket ju mången håller för jemngodt med det absoluta. Emellertid smyger sig in i laboratoriet en stor raggig apa, en riktig gorilla, och fattar en pust för att, i likhet med hvad han troligen sett sin herre göra, pusta på elden. Detta har dock den opåräknade effekten att degelns innehåll exploderar. Apan kastar sig baklänges med pusten i hand och dragen förvridna af den mest komiska förskräckelse. Det är, som sagdt, omöjligt att se denna tafla utan att råka i godt lynne. Der ligger en smittande humor i kompositionen, och utförandet är såväl i det hela som i detaljerna förträffligt. En annan djurmålare, som också lemnat komiska scener ur djurlifvet, är tysken Brendel, hvilken dock synes mig hafva lyckats mindre i den komiska riktningen än till exempel i sin tafla: ?Ett schäferi i Barbisou?. Af blomstermålerier har expositionen ej alt bjuda på mycket af öfverlägsen talang, och det bästa i den vägen torde vara hvad belgiern Robie lemnat. Deremothar Blaise Desgoffe målat hvad fransmännen kalla nalure morte med en så förvillande naturtrohet, att man ej förstår huru det är möjligt att vid en dylik imitation, till den grad som han gjort det, befria sig från all inblandning at den subjektiva uppfattningen. Det är en vas af bergsristall, en elfenbensstaty samt diverse andra artiklar fråa Ludvig XVI:s tid, hvilka finnas förvarade i Louvrens samlingar, som haa mölat. Någon fransk tidning yttrade om dem: Les 20onservateurs du muse feront bien de voir si ces objets sont toujours dansleurs armoires au Louvre; car les voici au Salon! — Detta är skämtsamt men träffande. UTRIHKDNSN