Aftonbladet – 25 juni 1863, sida 3

serna al en sats sadan som den, all man aldrig bör måla annat än hvad man ser för ögat och att, då man aldrig i verkligheter sett englar eller mytologiska gudomligheter, det är en orimlighetatt vilja måla uem, ligga i öppen dag. Yen kommer på denna väg ovilkorligen till ett törnekande af konslen i egentlig mening. Emellertid ligger i denna åsigt också något sannt, som kanske ofta nog alltför litet beaktas af dem, hvilka gå i den idealiserande riktningen, tro sig kunna lemna ett obegränsadt spelrum åt fantasien och förakta att allvarligt rådfråga naturen. Ea tillfredsställande reaktion mot realismen kan derföre endast göra sig gällande genom att upptaga hvad som i den är sannot. Detta är något som man framför allt inom landskapsmåleriet har tillfälle att bemärka. Mer än en landskapsmålare tyckes tro, att det sköna i naturen förefinnes i allt för ringa grad för att det skulle göra tillfyllest att endast afslöja detsamma samt i en konstnärlig gruppering frambäfva dess momenter sådana de erbjuda sig i verkligheten för den poetiska uppfattningen. Följden deraf har blifvit att de bjuda oss på landskapsvyer, Gud vet från hvilken lycksalighetens ö, eller hvilken Svik utaf himmelen blå, men säkert från en trakt belägea utom alla hittills kända observatoriers horisont. Fantasien har fört dem ins Blaue hioaus, och den natur, de velat måla, har blifvit till onatur. Jag skulle kunna anföra mer än ett exempel från närvarande exposition, vore en uttömmande kritik min uppgift; men jag föredrar att endast hålla mig till dem, hvilkas sunda konstnärsriktning är obestridlig. Bland dessa äro de mest framstående Theodore Rousseou; Corot; Frangais; Daubigny ; Jules Andre; Paul Huet m. fl. Ej endast inom franska skolan äro de stjernor af första ordniogen; ett par af dem söka förgäfves en riva!, inom hvilken skola som helst. Thodore Rousseau är redan förut känd för att med förkärlek behandla interieurer från Fontainebleau-skogen och har denna gång ytterligar. lemnat tvenne sådana, nemligen en öppen plats i skogen samt en källa under ekarnet, Dessa taflor kan man tryggt sätta vid sidan af hvilka mästerstycken som heist, utan att behöfva frukta för att se dem fördunklade. Man finner här inga ihåliga fantasibilder, iuga lösa dimfigurer; allt ger begrepp om kratt och soliditet. Den af ljung betäckta marken är fast och säker; de gamla ekarnes struktur vittoar om en kraft som brottats med stormarna; ljuset, som faller in genom en öppning mellan trädens kronor, är ett verkligt solljus, och ensemblen i det hela wviwsar en förtrogenhet med naturen som talar rent och oförfalskadt dess mest poetiska språk. I den sistnämndeaf dessa taflor har han hvad fakturen beträffar gått en avnan väg än i den första. Med ett så att säga broderande maner låter han trädens löfverk i alla dess linier silhouettera sig emot himlen med en tydlighet som sät ter oss i stånd att nästan räkna hvarje blad Detta oaktadt går ingenting af den friska naturpoesien i taflan förloradt. Man märker att konstnären attrapperat och återgifvit naturen i en af hennes mest nyckfulla faser, men han har ej varit henne otrogen. Corot är ej mindre än Rousseau en eminent landskapsmålare, men i allmänhet till skapiynnet honom temligen olik. Corot står nemligen på gränsen att måla poetiska drömmar i stället för naturen, men också endast på gränsen; ty, ehuru nära han ock är att förlora, verkligheten ur sigte, gör han det dock aldrig. Det som gilver honom hans egendomliga karakter är hans förkärlek för den silfvergråa, lätta ton, som lig ger öfver ett landskap i morgondagg. Hans kompositioner äro nästan alltid morgondrömmar, men sädana som man drömmer dem med vaket öga, uti en natur som ännu ej hunnit fullt: morna sig till en ny dag. Också är det ej för ?sjusofvare? han målar. Den, som ej vant eig att ta solen på sängen, skall ej begripa honom; men den, som ätskat att se huru den ena efter den andra at nattens skuggor gömma sig undan för den gryende dagen, skall med förtjusning betrakta hans soluppgång och hans studier från Ville-d Avray. : Hos Frangais, Corots elev, röjer sig iallmänhet ett annat lynne. Han älskar mera att återgifva den friska sommargrönskan. De silfvergråa dimmorna ha skingrat sig och daggen ligger ej längre qvar i gräset. Emellertid — och detta är alt beklaga — tyckes han genom sin enda denna gång exponerade tafla Orphee visa en benägenhet att hemta sina vyer från skuggornas land. Jag vill tro att han gjort ett undantag, som det vore önskligt att han ej ville förnya. Daubigny i sina strandpoartier, hemtade från någon af Frankrikes floder, röjer den innerliga bekantskap med naturen, som han förvärfvat genom att lefva helt i densamma. När vårvindarne spela upp till dans förnajaderna och locka det friska naturiifvets vänner bort från stadsqvalmet är Daubigny den förste att säga staden farväl. 1 sin båt föl jer hån flodernas bugtiga vägar och sätter ofta under månader ej foten i land. Det är så han lär sig att känna den poesi, som eå märkligt tilltalar en från den tysta flo dens strand, under de högstammiga träden, dem han ännu en-gång på duken låter spegla sig i vågen. När man står framför hans Stränderna af Oise, glömmer man lätt att man befinner sig midt i den larmande verldsstaden, och om icke så känner man åtminstone en längtan att komma derifrån bort till en natur så doftande af poesi. Af utlänniogen är Oswald Achenbach en, som ej får lemnas onämnd. Af hans trenne exponerade vyer från Italien är ruinerna of drottning Johannas palats i Neapel en aftonstund den som jeg skulle vilja gifva företrädet för den goda stämningen och deninnerligt behagliga färgtonen. Hans Hafstranden vid Necpel lider af något fel i perspektivet, som gör att man tycker att vattnet