Aftonbladet – 23 juni 1863, sida 2

Våra läsare erinra sig det lyckiigtvis ogrundade rykte som var gängse, att vår tappre landsmän, öfversten i Förenta Staternas armå frih. Erost v. Vegesack, skulle ha stupat i slaget vid Chancellorsville, som utkämpades de första dagarne af Maj månad. Ingångna underrättelser från Newyourk meddela nu några närmare detaljer om den hän delse som hade gitvit anledning till det vämnda ryktet. Drabbningen vid Chancellorsville, och synnerliga striden den 4 Msj, var den mest blodiga, i hvilken frih. v. Vegesacks regemente tagit del. Inemothalfva regementet stannade på platsen. Frih. v. Vegesack var sjelf i hetaste elden för att uppmuntra sina soldater. Efter ungefär en tiwmas skarp strid blef frih. v. Vegesacks häst skjuten under honom och dog ögonblickligt. I fallet kom frih. Vegesack under det döda djuret, med höften mot en trädstubbe, urståndsatt att göra den rivgaste rörelse. Striden fortfar att rasa omkring honom och han hade smärtan att se sina leder genombrutna af fienden, förmodande sitt eget öde blitva att fången föras till Riehmond. Lyckligtvis räddades han derifrån genom en off:cer och två soldater, som sårade blifvit efterlemnade af fienden då dess anfallslinie gick fram öfver den position frih.-v. Vegesecks regemente innehaft. Honom sjelf hade fienden troligen ansett såsom död. Med obeskriflig glädje hörde emellertidhr v. Vegesack en bekant röst bakom sig utropa: 4Store Gud! vår öfverste är skjuten. — Åh nej, inte ännu; hjelp mig bara upp från hästen, sä är allt bra, svarade frih. v. V. och man lyezsades med förenade ansträngningar få Honom loss och skyndade derpå till en skog, som fienden nyss ötvergifvit. Smygande på omvägar blef det dem möjligt att uppnå deras egen kår, som då fattat posto på några backar för att betäcka reträtten för de öfriga trupperna, som höllo på att gå tillbaka öfver Rappahannock-floden. Den smärtsamma underrättelsen mötte nu frih. v. V., att 7 af hans officerare blifvit qvarlemnade på slagfältet döda eller sårade, jemte 205 man af de 449 som han hade fört i striden. Han blef äfven nu varse, hvad han icke märkt under ifvern att rädda sig undan fångenskap, nemligen att hans högra ben var alldeles vridet utåt och på inga vilkor vil!e bära honom längre. Framkommen till sitt regemente lyftades han upp på sin andra häst och måste under ganska svåra plågor föra regementet under nattens reträtt. Först andra dagen påträffades en läkare, som återställde benet i dess naturliga läge. Den 7 Maj lemnade han armån med sitt regemente, som dagen förut hade uttjent sin tid. Truppen rönte både i Baltimore och Philadelphia ett festligt mottagande. Blomsterbuketter och kransar regnade öfver soldaterna. Den 10 Maj anlände regementet till Newyork, der det mötte det mest lysande och bhjert liga emottagande. Alla hus, som passerades, voro öfverfyllda med folk och truppen framtågade under oupphörliga hurrarop, viftningar med näsdukar och blomsterkastningar från fönstren. Den triumfatoriska marsehen genom Newyork hade dock för frih. v. Vegesaek äfven sin smärtsamma sida, då mödrar, makar och systrar trängdes kring hans häst för att efterfråga anhöriga, dem de icke ERSTA ENE ET AE