Aftonbladet – 22 juni 1863, sida 2

ar, alt jag ej ens anser det tjenligt, att den viare ventileras på ett läraremöte. Under de mön jag bivistat, har jag ej lärt något nytt derom. ag bekänner, att jag är konservativ i skolfråan till dess jag sett resultaten af den nya stad an. Vi hatva önnu ingen erfarenhet af denamma. Den har ej ens ännu trädt i verksamet. Rubba derför ej hvad som redan blitvit ststäldt. Ordföranden hemställde om ej den bristande farenheten i denna fråga sore ett skäl hver ir man kunde lemna den samt öfvergå till anra. Generalmajor Hazelius ansåg, att frågan, just 1 följd deraf att den blifvit så mycket behandul, bevisade sig vara af särdeles stor vigt. Den r så uppställd, att jag vågar påstå dess svfte ara — — reaktionärt, Man har hunnit så långt tt de båda linierna kommit under samma tak; et är dock något. Hvad specielt 1:sta momenet af frågan angår, vill jag anmärka att läroerket ör ett medel, och kan således ei hafva ett chof. Det är hela mensklighewen, som har beofvet. Jag vill antaga (men ej medgifva), att et vore bättre om vh skolor finnas: den klas iska och den realistiska. Men jag anser att detta vårt land är omöjligt för den allmänna bildninen. I Tyskland, med dess stora värliggande läder, går det an. I vårt land, med vara stora fstånd och vår glesa befolkning, skulle förälrarne nödgas predestinera sina barns framtid. Je bero af de nirm. st belägna läroverken. Sver es skolor kosta nu 1,100 000 rdr frligen på 30 ullständiga läroverk. Vi behöfva dock 50 sä ana. Skulle linierna skiljas, blef der 100 Järoerk, och jag tror ej att staten kunde anslå cirka millioner årligen till dem. Kyrkoherden Ekdahl (från Stockholm) förenae sig med general Hazelius. Varnade för liiernas åtskiljande. Rektor Babe motsatte sig genersl Hazelii ut ryck reaktionär. Det finns en reaktion, som orde kallas reform. Svårigheten af de båda li iernas förening består deruti, aut lärarne nöds undervisa de båda linierna på samma timsar, ehuru lärokursernas karakterer äfven äro lika för de båda linierna. Frågan är således ullt berättigad och naturlig, ty det nuvarande örhållandet är högst olämpligt. Föreslog att nötet uttalade den opinion, att svårigheter upp: tå genom den gemensamma undervisningen på ev båda linierna. Expeditionssekreteraren Nordvall ansåg att den iste talaren förblandat de båda momenten i fråan. Trodde att man kan tryggt besvara frågans örsta moment med ja, äfvensom det andra. De åda linierna böra förenas. Mag. Hedlund hade sjelf egnat en stor del af in tid åt studium af väl et helt dussin språk. jan pekade detta oaktadt latinets magiska kraft: ill själsförmögenheternas skärpande; latinet dölar iakttagelseförmågan, omdömet, handlings raften — grammaukan dödar allt. Bredvid ;rammatikan står katekesutanläsningen och den ;rukliga metoden att lära barnen innanläsning. Palaren protesterade mot att i1:sta klassen sätta atinet såsom gemensam basis. — Öfverensstäm je till principen om att skolan borde delas, men vå det enda vilkor att den rea!a linien finge bi pehålla de gamla lärosalarne ; den klassiska finje söka sin plats hvar den gitte. Lektor Mammar framställde ett förslag till n alldeles ny organisation af läroverken, hvilka kulle delas 1 tre linier efter efamhällets olika be ehof. Men då han ej hoppades på att detta jörslag skulle gå igenom, trodde han att de öf verklagade olägenheterna skulle kunna afhjel pas geuom att indela den reala linien i blott 4 ttåriga klasse Gen. IHazeli nen ej arten i vilie 1 de framställda frågorna se ett försök at: edan från början skilja de båda linierna åt örkände latinets stora nytta men ville ej, ge: wm att sätta det som gemensamt läroämne i :sta klassen, fråntaga 7, delar af nationen utgten till bildning, dessa tre fjerdedelar, u: vilka så många män utgätt, hvilka, saknande ivad man kallar bildning, blifvit värt ff Iks toithet och Man bör således j sätta en ss riktning af bildning så högt, att man der öre förglömde en annan. Prof. Andersson instamde i general Hazelii å igter, och ansåg att den största fördelen af li vernas förening vore den känsla allmän af med vorgerlig bildning, som derigenom framkallade: mellan olika sanshällsriktning, stånd och förmögenhet. Lektor Ljungberg erfor ledsnad då han såg. huroledes man visade sig öfvertygad att hvarje jörslag af den klassiska liniens målsmiän berod le I en missaktning mot den reala. Båd: borde skiljas åt i rätt tid, och detta vore mest igtigt för det reala Man hade genom flera ex ipel blifvit upplyst om, att lärarne på der assiska linien egde bättre insigter än på der reala, detta kunde ej bero på annat är att anordningarne vore missgynande för den sedrare. För öfrigt framställdes af den naturhistorisk. sektionens mälsman en uppmaning till lärarn utt, i hvad på dem berodde befrämja bildande: af samlingar för undervisningen i naturalhistorien. Ordföranden frågade mötet huruvida e detta till K. M:t skulle ingå med ansökan ut lärarne skulle tillåtas bilda en egen, fra: stiftets skild, pensionskassa, utan att dett skulle hindra lärsrne att i stiftets pensionskassa qvarstå samt att utse en komite för beredande af denna angelägenhet. Mötets svar härpå utföll jakande. Derpå företogs till diskussion frågan om skoltukten. Den börjades af general Hazelius. Der många sammankomma för att uträtta något gemensamt — yttrade talaren — der fordras framför allt ordning. Denna är af så stor vigt, att den skolan ir den bästa, hvilken är den bästordnade. Men ordningens form och vilcor är lydnad. Der denna ej finnes, måste bestraffning törekomma. Granskade man de straftbestämmelser, dem skollagen upptager, finner iman der först varning och sedermera nedflyttning. Hvad denna sednare beträffar, så tyckes den häntyda endast på minskad kunskap och sålunda vara ett alldeles ovämpligt straff för en moralisk förbrytelse. Detsamma är förhållandet med förvisning från lärorummet. Hvad åter angår rättigheten för lä rare att med rektors medgifvande få bestämmz någon annan till förbättring ledande bestraffning. rå tyckes äfven häri ligga något olämpligt. Eit tralt skall uppfinnas, och man öfverlemnar åt domaren att bestämma detta, hvarvid kan inträffa, att dennes omdöme är så beskaffadt, an han för den skyldige kan uttänka just det fo: denne mest otjenliga straff. Till denna katc 2ori hänforde talaren skamvrå, latbrickor m. m. sådant. Skollagens föreskrift, att lärjunge må med lindrig aga kunna bestraflas, tyckes vara stridande mot agans natur, enär denna är till för att framkalla fysisk smärta. Den frågan har blifvit gjord: Skall aga finnas skolan? På grund af missbruk har denna fråga nu kommit till rikets ständer, och ekoncmiutskottet nar redan tillstyrkt att skolans 6:te och 7:de klasser ej skola vara aga ondeskastade. Tankarne i detta ämne äro emellertid mycket lelade. Erfarne skolmän ha uttalat den åsigten, mtam tä ne innen Abaltie oball unna frnuÖRe erkände att kunskapsvidden a linierna borde blitva olika. :