Aftonbladet – 11 juni 1863, sida 2

ionens rymder till den nakna verkligheteti.4 Jag tillåter mig nemligen fråga: När och! war hafva tillfällen till arbetsförtjenst i allmänhet saknats? — I åtta år har det 8. k. rihandelssystemet varit tillämpadt i afseende å jordbruket, men långt ifrån att nåson klagan under denna tid: försports på andet öfver arbetslöshet, har fasthellre det motsatta bekymret, ofta och äfven vid detta illfälle, gifvit sig tillkänna genom beklaoelser ötver tilltagande svårighet att erhålla arbetsbiträde , och ständigt stigande arbetslöner. Jag hemställer då, hvad slags bevisningsstyrka det ligger i en förespegling, som icke eger, och ej heiler, enligt erfarenhetens vittnesbörd, kommer att ega någon grund i verkligheten. Vidare anför hr Åkerman såsom ett af motsidans hufvudargumenter, att sedan man engång gjort landtmannaprodukterna till införsel fria, borde man icke gå tillbaka; och han säger med anledning deraf, att om också det är obehagligt att erkänna sig hafva begått ett misstag, så borde man likväl, sdan upptäckten deraf göres, begagna första tillfäl!e att rätta detsamma?. Den värde ledamoten får ikväl ursäkta, att intill dess det s. k. misstaget blifvit ådagalagdt med kraftigare skäl än dem han hitt:lls förmått anföra, jag, långt ifrån att erkänna något misstag vara begånget som bör rättas, tvertom påstår, att en sann, stor och riktig grundsats blifvit tillämpad, och derigenom i vårt eget intresse, äfvensom i civilisationens, hvilken söker nedbryta skrankorna mellan folken, en seger blifvit vunnen, som al!lestädes kostat strid; samt att vi derföre med godt mod vidhålla vår mening, att man icke bör gå tillbaka. Slutligen uppgifver reservanten ganska riktigt såsom det tredje hufvudskälet, hvilket anföres mot protektionssystemet, att all införseltull (på varor som produceras inom landet) är en till vissa medborgares förmån åsatt beskattniog på de öfriga?. Ja, detta är verkligen kärnpunkten af frågan i sin ällmänlighet. Det är klart och tydligt, att när en vara, som är underkastad tull, inkommer, så måste priset på denna vara ökas med ett mot tullen svarande belopp; men då varor af samma slag äfven måste med hvarandra hålla lika pris, så blir följden häraf jemväl, att priset på de inhemska produkterna stegras i samma förhållande. Och deita är också det erkända ändamålet med hela skyddssystemet. Men hvar och en finner, alt på detta sätt den beskattning, som under den mindre märkbara, men derföre ej mindre verkliga, formen af öföerpris, af konsumenterna utgår för alla med skyddstull belagda artiklar afivhemsk tillverkning, icke erlägges till den ende, som efter min åsigt är berättigad att upptaga skatt, nemligen staen, utan till vissa näringsidkare, så att den ena klassen egentligen blott beskattar den andra — och att denna ömsesidiga beskattning. icke är någon småsak; utan uppgår till ofantliga belopp, derom skall jag vid ett. annat tillfälle taga mig friheten närmare upplysa. Reservanten söker emeller: tid bemantla orättvisan och skadan af ett dylikt tillstånd af inbördes krig mellan näringar och klasser, dermed att, såsom han säger, förhållandet är ju enahanda med all beskattning för samhällets uppehållande, då hvad den ene betalar kommerden andre tillgodo?, och tillämpningen deraf på förevarande fall förekommer honom så mycket naturligare, som ändamålet dermed är att i sin mån befria vårt eget land från skatts utgörande till främmande länder?. I detta rescnnemang ingår likväl tvenne märkliga begreppsförvexlingar. Först och främst lärer väl den åsigten icke kunna försvaras, att när ett-statsbehof fylles, så sker detta blott till förmån för en viss klass. Staten behöfver embetsmän, krigsmakt, undervisnivgsanstalter och inrättningar af mänga slag, men de anslag som härtill erfordras — om de också i främsta rummet utgå till vissa personer -— äro dock ingalunda en särskild skatt till dessa, på de öfrigas bekostnad, utan de utgöra en allmän uppoffring, som alla måste underkasta sig, till allas gagn. Ochän mindre kan det väl sägas, att de produkter vi fillbyta oss från andra länder — hvilka de med sitt arbete åstadkommit och hvaraf vi draga nyttan — utgöra en skatt till utlandet. På samma grund skulle man då äfven kunna påstå, att när vi köpa något af en handtverkare, eller af en landtman på torget, detia vore att erlägga skatt till honom. Förvillelsen är tydlig, ty skatt utgår blott från exa parten, nästan alltid till följd af tvång; men köp är deremot en frivillig handling, ett ömsesidigt utbyte ai tjenster, som sker till fördel för begge parterna — ty eljest skulle ju handlingen icke ega rum. (Forts.) rss Samtliga riksstånden hade plena i går afton, derunder borgareståndet afslöt behandlingen af bevillningsbetänkandet och