Aftonbladet – 9 juni 1863, sida 3

Ordföranden. Jag önskade att det en gång måtte blifva slut med dessa attester och vittHesförhör. Majoren; Br domhafvanden torde uppläsa attestet och Sedan lemna mig ordet, för att jag må få ådagalägdt äft dem öfderensstämmer med sanningen. , Attesten upplästes. Deri stöd att Mansnertis sett, Gustafsson intränga i majorens rent. I Ordföranden. Har Mansnerus sett detta? Ålansnertt2. Nej, Jag såg Gustafsson gå int i förstugan oth tambuteni: . Majoren påstod, att som Mansnerus muntligen omvittnat, att hon, hört Gustafssen säga: Ut sjärf, fälund! innebure detta att han med våld inträngt los majoren. Kirandeombudet. Jag trör att vittnet är ifrån Roslagen, sä att hon säger: ut i sfätlet för hut! Hon menade förmodligen: hut sjelf, fälbnad! Mansnerns uppgaf sig ej vara från Roslagen. Åttestet inneböll vidare att Gustafsson sskymfatt majoren. Ordföranden. Hörde Mansnerus detta? Minsnerus. Nej. jag hörde ej hvad han sade. Attesten immehöll slutligen i strid med Mansneri muntliga utsago, att Gustafsson skulle hotat majoren. Ordföranden. Såg Mansnerus Gustafsson uppföra sig på något sätt som innebar hot mot majoren? Mansnerus. Nej, han lyfte blott upp armen, liksom tör att afvärja slagen. . Ordföranden. Deröfver kan ingen förvåna sig, att Gustafsson sökte afvärja våldet och icke orörlig emottog alla de slag; som han kunnat få. Majoren (häftigt). Hr domare, jag fordrar att detta yttrande blir taget till protokollet. Ni är ej berättigad att söga att jag slagit Gustafsson. Urdföranden. Det har jag icke sagt. Jag skall fatta hvad jag yttrat till protokollet och vädjar till nämnden, om jag sagt något som jag ej varit berättigad till. Jag sade nemligen orden: kunnat få. Nämtden bejakade att orden fallit sålunda. Majoren begärde nu ordet och förklarade, att då domhafvanden syntes hafva laggt särdeles vigt dervid, att attesten var uppsatt efter majorens föreskrift, ville majoren hänvisa till inledningen i attesten, hvaraf domhafvanden, derest han gifvit sig tid att läsa dens: mma, på förhand kunnat finna att så vär. Der stod nemligen, att majoren på Mansneri begäran författat attesten. Så hade äfven ekett med alla öfriga attester. Pe hade i vittnens närvaro blifvit af majoren uppsaltå i enlighet med vittnenas önskan. (Ger nom den uppfattnitig domhafvanden nu gifvit åt vittnesattesten påstod mäjoten, att att han kastat skugga på hans heder. . Domhafranden bad. majoren icke förhetsa sig, och hemställde till honom det mindre lämpliga i att, då ett vittne mundtligen afgifvit sin berättelse, ånyo höra det öfver vittnesattester, hvar jemte ordföranden förklatade att han ej sagt nåot ärerörigt, utan endast visat, attattesten stod i strid med vittnets .mundtliga atsago, eller åt: tninstone att orden: intränga, skymfa, hota blifvit illä äfvända af Mansnerus i hennes skriftliga berättelse. Majoren, som syntes något slagen öfver utgången af detta vittnesförhör, vidhöll käckt att in ej kunde finna någon väsendtlig skilnad mellan vittnets mundtliga berättelse och den skrifna attesten, en sak hvarom domstolens ordförande dock visade sig hafva en annan tanke. Vi förbigå det öfriga i detta mål, med det tillägg att det i sitt nuvarande skick, med åberopande af stämningspåståendena, af Gustafsson öfverlemnades till rättens pröfning, hvaremot majoren fortfarande yrkade att få en sjökapten Westermark, som vid förelagdt äfventyr var ålagd inställelse till detta ting, men ej tillstädeskom mit, hörd. Rätten sade sig vilja meddela beslut vid nästa rättegångsdag eller den 15 Juli. Det tredje målet, hushållerskan Lindberg mot majoren, erbjöd ingenting anmärkningsvärdt, som tjenade till sakens utredande. Deremot gjorde parterna hvarandra ömsesidiga tillvitelser. Majoren beskylde Lindberg för lättsinne, osedlighet o. s. v. och Lindberg å sin sida skonade ej heller majoren. Bland annat uppgaf majoren, att Lindberg vid ett tillfälle, då en gosse vid namn Lundqvist varit till staden med mjölk, skulle tillsagt honom att af de för mjölken erhållna penningar lemna henne 18 skilling. Lindberg bestred denna uppgift, men gossen Lundqvist, som hördes, påstod att han fått en dylik tillsägelse samt laggt nämnde penningar på köksbordet; men om Lindberg bekommit dem eller ej, visste ej Lundqvist. Lindberg påstod att hon af egna penningar ofta måst fylla mjölkkassan för att tillfredsställa majoren. Hennes biträde, br Sjöberg, bestred allt afseende å Lundqvists berättelse, då han här måste anses vittna i egen sak. Majoren framkastade öck mot Lindberg beskyllningen att ha mottagit nattliga visiter af en kannonier, hvartill Lindberg genmälde, att om någon gjort försök att formera närmare bekantskap med henne, hade det just varit majoren sjelf o. 8 v. Detta mål öfverlemnades å ömse sidor af parterna, och kommer rättens utslag att meddelas dem vid tingets slut. Mamsell J. Mansnerus mot magister C. C. A. Sjöberg. I en ingifven stämning till Sollentuna häradsrätt hade mamsell Mansnerus, densamma som uppträdt som vittne i Stjernsvärdska målen, utverkat sig stämning å hr Sjöberg. Stämningen innehöll: att som hr Sjöberg haft den oförskämdheten att, angående henne och hennes förhållande till major Stjernsvärd, anmärka att, som orden lydi: sOm än hon icke vore i majorens tjenst, hon utan tvifvel ändå stode till honom i ett ännu intimare förhållande, som minskade vigten af hennes meddelande infört rätta, hvarigenom Mansnerus ansett sig blifvit förnärmad till heder och ära, så yrkade hon ansvar å ma ister Sjöberg, enligt 60 kap. missgerningsbalken, ör äreröriga beskyllningar. Då målet påropades, inställd: sig parterna, mamsell Mansnerus åtföljd at sitt rättegångsbiträde, kanslisten Hjertström. Svaranden genmälde å stämningen, att han visserligen kunde öfverlemna saken alldeles obesvarad till rättens pröfning; men då ansvar blifvit yrkadt å honom enligt 60 kap. missgerningsbalken, och detta innehöll flera paragrafer, önskade han få veta hvilken käranden ansåg tillämplig. Hvad hans svåra förseelse vidkomme, inskränkte han sig till att anmärka, att han aldrig kunnat förmoda, att mamsell Mansnerus skulle funnit hans yttrande, att hon stode i ett intimare förhållande till majoren, för henneärekränkande. Det finnes, menade svaranden, många omständigheter, som gör att en man och en vinna kunna stå till hvarandra i ett mera intimt förhållande, utan att detta ändå kan anses förnedra någondera. Så kan en qvinna vara en mans barn till höger eller venster; hon kan vara hans vän, skjuksköterska, eller ock kan hon, såsom ryktet tförmält vara fallet med mamsell. Mansnerus och majoren, vara hans trolofvade. I sistnämnda tro hade hr Sjöberg varit, då han hatt förbemälda yttrande. Ordföranden tillsporde Mansnerus om hon efter denna förklaring vidhöll sina påståenden. Detta sade hon sig göra; ty hon ansåg yttrandet tskämma hennes person. ERSATTS EEE sats alt söka motverka Grönlund. Hon började gå omkring bland sina underhafvande, underrätta sig om deras ställning, buru deras