Aftonbladet – 9 juni 1863, sida 3

fAväpäbritiga bevishing mot honom samt förklarade slutligen Qyllehpalm; ehuru riddersman, vara en offentlig och uppenbät sktirk, tillvi tande majoren derjemte kärandenas rättegångåbiträde att af dåliga motiver hafva åtagit sig säken. rd ördndek, År det herms ...... Majoten. (afbrytande) Jak er mejor! Är det majorhs thetting att säga trädet förer en orättrådig rättegåfig st, och vill majoren ha till protokollet äntecknädt, ätt Syllenpalm är en skurk? Majoren. Jag påstår att Uyllenpalm är hela orsaken till rättegången, som understöds äf menniskovännen A. C. Sjöberg. . Ordföranden. Fortsätter majoren sin önskan att ändå få Gylltnpelm hörd såsom vittne oaktadt majoren hyss ofientligef inför rätten förk!arat Honofri varä en skurk? j . Sävidt refetenten kunde fatta, äfstod majoreti; efter deiind skärpa anmärkting, från Gyllen: palms hörande, men framlefnkade, för att viså de intriger Gyllenpalm spelat, en päcke bref från honom till sig samt anhöll, att de måtte uppläsas. Ordföranden läste några rader i det öfverst liggandö bicfret. PNessa innehöllo en tacksägelse från Gyllenpalm för ihalorens inbjudnin; att komma till Skansen samt handlade för ötrigt om klappjagt och räfvar. Ordföranden,l bvars tålamod af denna lektyr togs i väl stort anspråk, frågade: Är det nödigt att fortfara med läsrningen? Dertill genmälde majoren, att detta bref ej behöfde läsas vidare, men påyrkade deretnöt att domstelen skulle ta kännedom om de öfriga, för att komria i tillfälle att döma huru pass mycken tacksamhet och artighet Gyllenpalm visat hotiom.4 . Ordföranden. Väl möjligt att han varit otacksam, men det hör ej tll saken . Hr Sjöberg bestred allt afseende å de Gylletipalmska brefven, helst han, som uppgaf sig aldrig haft något att skaffa med Gyllenpalm, utan tvärtom tillrådt sina hufvudmän att helt och hållet undvika honom, icke åberopat fig på de Gyllenpalmska attesterna, hvilka han ansåg stå i protokollet intagna för majorens räkning. Ordföranden tillsporde härefter majoren, om brefven innehöllo något, som rörde saken eller endast enskilda transaktioner mellan honom och Gyllenpalm, hvartill majoren jakade. . Ordföranden. I sådant fall anser sig rätten ej kunna taga någon befattning rhed dessa bref. Majoren fortsatte det oaktadt sitt yrkande ätt få brefven till protokollet, hvilket föranledde ordföranden att meddela följande beslut: Rätten beslutar, att om hr majoren vill bifoga dem till handlingarne, får han sjelf genomdraga dem ett snöre och sätta sitt eget sigill derpå, på det att han icke sedan må kottittia och påst Majoren (afbrytande och med häftighet). Hr domare, jag anhåller att få dessa ord antecknade till protokollet. Jag finner mig förnärmad . af ätt blifva så handterad i min egenskap af. part, ty hr domarens ytträtide innebär en insinuation. Ordföranden. Jag har ingenting annat sagt, än l att majoren sjelf skall genomdraga brefven med ett snöre och förse dem med sitt eget sigill, så att de må åtfölja handlingarne till en högre rätt, på det att den må blitva i tillfälle döma hvad sammanhang de äga med målet. Majoren påyrkade härefter att få Santesson hörd öfver den viltnesattest han afgifvit. Såsom vi i ett föregående referat omnämnt, eger samma förhållande rum med honom, som Gyllenpalm, nemligen att han afgifvit två alldeles stridiga vittnesattester. Hr Sjöberg bestred hans hörande, då man åt en persons vittnesmål, som ådagalaggt så liten trovärdighet, nä peligen kunde gifva något vitsord. Med afseende på den åberopade drängen Nyberg medgaf hr Sjöberg vitsord åt hans vittnesattest, utan hans hörande. Deremot bestred han Carin Wirströms inkallande ånyo, såsom förut hörd. Såsom bekant är, af föregående referater återkallade hon, vid det mundtliga förhör som med henne hölls, åtskilligt ) som fanns i en attest, som majoren äfven up satt åt henne. Hvad slutligen statkarlen Pehr Wirströms hörande anginge, hemställde hr Sjöberg till majorens riddersmannakänsla, om det kunde vara passande att som vittne höra en person, hvilken till pågående ting vore stämd af majoren i tvänne mål. Majoren sade sig hålla j: hr Sjöberg räkning derför att han i detta fall vädjat till honom såsom riddersman, men så förföljd som han var, såg han sig nödsakad anlita alla de medel som stodo honom till buds, för att visa hvilka intriger man spunnit mot honom. Majoren gjorde nu för tredje gången ett ntfall emot pressen, egentligen skandaltidningen Aftonbladet, som han påstod ha tillagat en omelett åt honom, men hr majoren ville visa, att icke han skulle blifva den som komme att tta upp anrättningen. Resultatet af de långa förhandlingarne i detta mål blef, att rätten afslog yrkandet om Mansneri hörande, på den grund att hvad hon hade att omförmäla i det uppgifna afseendet ej kunde på saken inverka; yrkandet om statkarlen Wirströms hörande afslogs af det skäl att han låge i rättegång mot majoren, och hustru Wirströms på den grund, att hon förut blifvit på vittnesed muntligen hörd. Hvad slutligen vidkom yrkandet om vittnena Svenssons och Jonssons hänvisande till sin själasörjare, fann rätten intet skäl vara för handen, som kunde föranleda till bifall dertill. Mot dessa beslut anmälde majoren missnöje, hvarjemte han förklarade, att han ej ärnade inställa sig vid nästa rättegångstillfälle och bestred lagligheten af det äfventyr, som förut varit honom förelagdt. Målet utsattes till ny handläggning den 15 Juli, till hvilken dag Santesson skulle kallas vid stadgadt äfventyr, och ålåge det parterna att vid talans förlust då inställa all den bevisning hvaraf de ville sig begagna. Hr Sjöberg yrkade särskildt ansvar å majoren för de förnärmelser denne tillåtit sig mot honom inför domstol. Härefter påropades det andra målet mellan majoren och skogvaktaren Gustafsson. Utan att ingå i några närmare detaljer deraf tilläta vi oss endast omnämna, att majoren önskade få samma mamsell Mansnerus, som förut blifvit omnämnd, hörd öfver en vittnesattest, som nu inlemnades. -Mansnerus har förut muntligen afgifvit sitt vittnesmål i saken, på grund hvaraf hr Sjöberg, som är Gustafssons rättegångsbiträde, ansåg öfverflödigt höra henne öfver nå on attest. Men då majoren insisterade derpå, ramkallades Mansnerus. Ur protokollet upplästes nu hennes förut afgifna muntliga vittnesmål, hvarefter hon af domhafvanden tvenne gånger tillfrågades om det var rätt fattadt till rotokollet samt om hon hade något att tillägga. erpå svarade Mansnerus tydligt och högt nej, men fästade derunder sin blick med synbar fruktan på majoren, som yrkade på attestens uppläsande. Mansnerus syntes nu blifva vacklande i sin utsago och sökte åt ett par fällda yttranden gifva en för majoren fördelaktig tydning, hvilket föranledde ordföranden att skarpt tilltala henne med förfrågan, om vittnet sjelf efter egen uppfattning uppsatt attesten. Mansnerus. Nej, jag har skrifvit den efter föreskrift! Ord; öranden. Hvem har lemnat vittnet den föreskriften?