Aftonbladet – 8 juni 1863, sida 3

SIM ICSEIYaLION OCh Iramnölt den stora OTaltylsa som låg i detta olika beskattande af stadsoch landtegendom. Framhöll t. ex. det faktum ätt städerna Stockholm, Göteborg och Norrköping tillsamans ttgöra efter denna artikel lika stor part af den allmänna bevilltingen som hs dets jordegendom. Ånsåg att alla fastig! borde beskattas efter samma norm, och ville före E det ståndet med afslag å utskottets betäns q Å ) kande ville besluta att bevillning för all fast egendom skulle utgå med 4 öre för hvart hundrade riksdaler. Med hr Lindeström instämde hrr Schenström, Alander, Carlen, Hjerta, Henschen och Sundvallsson. De begge sista talarne önskade emellertid att bevillningen måtte sättas till 3 öre på hundradet. Hr Björk varlikaledes af samma åsigt som hr Lindeström, men, med anledning af utskottets anmälan i slutet af betänkandet, att detsamma ej vore i tillfälle att, förrär statsregleringen hunnit afslutas eller vid rikedagens slut, afgitva förslag till bevillningsprocentens definitiva fastställande, ansäg talaren att ingen bestämd siffra borde beslutas. Detta yrkande syntes hr Hjerta biträda. Hr Muren erkände den principiella riktigheten af hr Lindeströms förslag, men trodde att af konsiderationsskäl utskottets hemställan borde bifallas. För bifall till utskottets förslag uttalade sig för öfrigt hrr Swartz, Ödmansson, Gahn och Renström, hvilka ansågo det innefatta en orättvisa att höja bevillningen för landsfastighet samt sänka den för stadsfastigheterna. Sådant skulle ännu mer försvåra kommunalförhållandena. Vid först anställd votering om kontraproposition antogs dertill förslaget, att sätta bevillningen lika för stadsoch landsfastighet med 3 öre för hvart hundra riksdaler, med 33 röster mot 9 som voro för 4 öre. I hufvudvoteringen erhöll utskottets förslag endast 13 röster mot 28, som röstade för nyssnämnde förslag, hvi!ket sålunda blef ståndets beslut. I afseende på undantagen ifrån bevillningen efter denna artikel uppstod likaledes diskussion. Hr Gahn hade föreslagit att regementens och officerskårer vid mötesplatser för begagnande under mötena uppförda byggnader, äfvensom enskilda personer tillhöriga kyrkor och bönehus skulle ibland dessa undantag införas. Utskottet hade afstyrkt samma förslag. Hr Gahn yrkade nu bifall till detta sitt förslag, under anförande af den omständigheten, att egaren af dessa fastigheter af dem ingen inkomst droge, och att således någon grund för bevillning derstädes icke vore tillfinnandes. Hr Renström ansåg att nämnde officerskårer tillhöriga byggnader, såsom helt och hållet för tillfället. uppförda, borde undantagas, men ansåg intet skäl förefinnas för undantagande af kyrkor och bönehus. Hr Lindström instämde med hr Gahn. Hrr Lindeström och Henschen yrkade bifall till utskottets förslag, anseende det för principens skull vara ganska farligt att göra undantag. Bevillningsförordningen borde med sådana så litet som möjligt belastas. Hr Hierta ville ha återremiss. Hr Gahns förslag vann ståndets godkännande och skulle således hvad han i detta hänseende föreslagit bland undantagen inryckas. Beslutet fattades genom votering med 23 röster mot 10. Bland undantagen hade hr Olivecrona uti afI gifven motion föreslagit att de Upsala akademi tillhöriga fastigheter äfven måtte få räknas, men utskotttet hade denna motion afstyrkt. Inom ståndet yrkade hr Henschen att med afslag å utskottets hemställan nämnde motion måtte bifallas. Hrr Swartz och Lindeström försvarade utj skottets åtgörande och påminte derom att man i genom bifall härtill åter skulle komma in på undantagslagstiftningens område, en bana som man I nyligen på goda grunder öfvergifvit. Komme universitetet i följd af denna bevillning att lida någon kännbar minskning i sina inkomster finge ; väl staten nu som förr träde emellan. Detta vore j det rätta förfaringssättet. Hvad utskottet härom I föreslagit blef utan vidare diskussion bifallet. Under detta plenum medhanns af detta betänkande ej mera än till Litt. B. bevillning för inkomst af kapital och arbete. I Allt hvad här ofvan ej omnämndåt är, utaf hvad I som under qvällens lopp blifvit föredraget, bifölls utan diskussion. I I sjelfva förslaget till bevillningsstadga gjor; des de ändringar som voro af nöden för vinnande af öfverensstämmelse med besluten angående den förra delen af betänkandet. Ståndet åtskildes kl. half 10 e. m. Bland förhandlingarne under förmiddagens plerum angåen de sjunde hufvudtiteln är att anmärka den diskussion som förekom vid förei dragningen af frågan om anslag till fortsättning af jordboksverket. Hr Henschen, men syn: I nerligen hr Lallerstedt framhöllo det onyttiga i I denna inrättning, uttryckte i likhet med hr Björck den förhoppning att en skatteförenkling måtte hos oss kunna genomföras och den sednare talaren klandrade i skarpa ordalag detmotstånd som denna reform rönt från den nuvarande fiI nansministerns sida, men trodde att anslag till detta verks fortgång likvist för närvararande icke kunde nekas. Hr Ekholm tillstyrkte likaledes bifall till utskottets förslag och ansåg det närmast vara att jemföra med hvad man i Frankrike kallade cadastre. Detta ville dock ej hr Lallerstedt medgifva, som lemnade den upplysning att detta vore ett arbete, som innehöll ullständiga statistiska uppgifter om jordegendomarnes areal, värde, jordens beskaffenhet, men ingalunda kunde jemföras med det ifrägavarande, som egentligen endast kunde sägas ega ett historiskt intresse. Rörande beslutet i öfrigt om denna sak hänvisa vi till referatet i lördagens nummer. Eondeståndet handlade i detta plenum bevillningsutskottets betänkande n:r 9, angående allmänna bevillninI gen och biföll dervid allt hvad utskottet före: slagit med undantag af hvad som afses uti SS j 16 och 23. I . Utskottet föreslår borttagandet af den förra af dessa paragrafer, hvilken stadgar en ganska beI tydlig afgift till svenska staten af handelsexpediter, som resa omkring landet med profver, utbjuda till salu och afsluta köp. Såsom skäl härjför yttrar utskottet, a:t stadgandet synes hafva I tillkommit hufvudsakligen för att hindra kringvandrande utländskalkrämare att på landsbygden I afyttra sina varor; men då man genom att taga skatt af dem på visst sätt legaliserar denna olagliga handel, och ifrågavarande stadgande deremot i egentlig aflärsväg verkar störande och försvärar handeln med utländska nationer samt sedan passtvånget blifvit upphäfdt till och med kan anses såsom försåtligts och Sinquisitoriskt, förordar utskottet dess borttagande, så mycket hellre som detsamma, utan att tillskynda staten någon egentlig inkomst, likväl förutsätter betydliga kontroller såväl öfver erläggandet af afgiften som de särdeles dryga böterna (500 rår) för öfverträdelse af paragrafen. I -Svensn begärde först ordet och yrkade att paragrafen måtte komma att qvarstå i sitt gamla skick. Häri understöddes han af Nyqvist, Gross, Hörnfeldt, Henrik Hansson, Hedström, C. A. Larsson, Heurlin, Östman, Gustaf Johansson och Svante Bergström. De skäl, som från denna sida hufvudsakligast anfördes, voro: att man icke alldeles bör lemna fältet fritt för utländska schackrare, och att desamma gerna kunna be, tala skatt till svenska staten, då de förtjena penningar på Sverges befolkning. Under diskussionen gaf sig dock tydligt tillkänna att dessa ledamöter förblandade utminnteringen at utländska varor inom Sverge med I uthjudande till salu eller afslutande af köp om varor på utrikes ort. Anders Gudmundsson och Johan Bergström, I hvilka såsom ledamörer inom bevillningsutskottet deltagit i beslutet, ansågo sig heller icke I böra förorda detsamma, utan yttrade att de för I sin del ej ogerna sågo att det gamla stadgandet j komme att qvarstå. Dun dhalb fatta da asalan allan da mA Am Lå