Aftonbladet – 8 juni 1863, sida 2

För Helångers Uungslag. Seed, ct onas Petter Berglund i Bergsåker, Selångers ocken. Supp eant: Nämrdemannen Henik Sellstedt i Granlo, samma socken. eo— 20 Om censur öfver läroböcker. Härom innehåller 1859 års skolstadga: Eforus bestämmer, på förslag af vederböande rektor och lärare, valet af läroböcer. Till följd häraf beror läroboks anagande och förkastande af biskop, rektor ch skolkollegiet. En motionär i borgareståndet innevarande iksdeg har dock icke ansett denna pröfing vara tillräcklig att undanhälla den ;dugliga lärobokslitteraturen från skolorna, tan föreslagit att ingen lärobok må afrekor och lärare hos eforus vid läroverken öreelås till antagande, utan att densamma förat blifvit af en vederbörligen tillsatt granskningsnämnd godkänd. Denna nämnd skulle vera skyldig att ölver hvarje inkommande skrift uttala omdömet: Sgodkänd eller icke sodkänd till begagnande vid offentligt elementarläroverk. Såsom skäl härför anföres att en massa olika och till åsigter, plan, metod och värde vidt skilda läroböcker, af hvilka åtskilliga redan äro af en allmännare opinion utdömda, begagnas vid våra elementarläroverk. Förslaget antyder likväl icke att denna massa af bibliskor, geografier, historier, grammatikor, läseböcker, olika upplagor af klassikerna 0. s. v. som nu begagnas, skulle tinkomma för att få sin censur. Vikunna icke förklara denna lucka i förslaget, ty samma skäl som tala för utestängandet.ar det nya odugliga, måtte väl älven tala för undanrödjandet af det gamla, som redan är utdömdt. Vi, som ogilla hela förslaget, ogilla således ej heller luckan, emedan vi tro att det skulle blifva särdeles svårt att få en kompetent granskningsnämnd, som åtoge sig det långa och temligen tråkiga arbetet att noggrant granska denna massa. Att deremot lå granskningsnämnder, som åloge sig alt censurera hvarje ny inkoramande lärobok, blefve troligen icke svårt, ty deras arbete skulle ej blifva besvä i ut det enkla skäl, att föga eller intet till dem inkomma. Vi anse nemligen den genom nämndens verksamhet uppkommande bristen af irihet i täflan, bristen på frihet att från en tremannanämnds omdöme få vädja till den stora allmänheten skulle i detta som i alla andra fall åstadkomma den vanliga at tvång härflytande förlamningen. Hvad verkan skulle det väl hafva, om man stadgade att hvarje konstnär, hvarje litteratör och hvarje annan arbetare och producent ej finge sälja sitt arbete förr än det blifvit godkändt af en granskningsnämnd af tre personer? Är det icke möjligheten alt fritt få täfla inför en stor publik med olika åsigters tycken och behof och att fritt srvärfva sig kunder, hvarhelst de kunna innas, som lockar producenten att nedlägga tid, möda och penningar på en produktion? Tag bort denna möjlighet och allt arbete skall förlamas. En lärobok, som icke af nämnden blefve godkänd, vore i och med detsamma liksom öfverstruken med censursvärta. All möda och all kostnad för densamma vore föriniad; ty en skolbok, som icke finge begagnas i någon skola, kunde icke säljas och hade i allmänbet ingen publik. Kan man föreställa sig att den lag, som gäller för ellt annat arbete, ej skulle gälla för arbete användt på författandet af läroböcker. Tror man att icke samma åsigter, samma kenslor ja samma beräkningar röra sig i skolbokskrilvarens barm som i andra menniskors? Tror man atthan skrifver skolböcker endast derföre att detroar honom, liksom lärkan sjunger för att sjunga, eller att han liksom Emil Girardin skrifver för att skrifva? Ärtanken på en skolbok väl lik en hög och skön konstnärstanke som våldsamt bryter sig fram, för att taga form? År det väl med honom som med den politiske skriftställaren, som ej kan tiga, emedan han tror sig hafva fått fatt en idg, som kan reformera verlden? Högst sällan åtminstone. Det vanliga förhällandet torde vara, att skolmannen vid undervisningen tinner att den lärobok han följer i metod eller sak eger brister, hvilka han genom muntliga tillägg söker undanrödja. Småniogom uppstår hos honom den önskan, att roboken vore annorlunda, och han börjar inka på att genom skrifvandet af en annan ärobok gagna sina kamrater och ungdomen. en det är icke ett lätt arbete; han måste väga hvarje uttryck, sky hvarje dunkelhet och välja ett lagom bland det öfverväldigande rika materialet. Något egentligt nöje kan det icke innebära att nedskrifva dessa saker, som han så otaliga gånger förut idislat. De höga och ädla tankarne, om han har några, få sällan rum i skolboken, och äran uppspirar icke från arbeten, som så ligga i det fördolda. Önskan att gagna skolan är således i de allra flesta fall det som förnämligast manar till skrifvandet af en ; kolbok. Denna önskan frestar, men då kommer tanken: måhända godkännes icke mitt arbete af tremannanämnden, hvilka såsom r:ikscensorer måste hysa höga fordringar, och då har det icke den ringaste framgång. Hvarför skulle icke jag liksom så många andra kunna bespara mig utsigten att för mina årslånga mödor blott köpa mig förargelser? Finge jag, liksom mina föregångare, vädja till hela allmänbeten och alla miaa kamrater; måhända skulle det tionas en och annan, som tänkte lika med mig och möjligen skulle då småningom mitt arbete vinna erkännande och blifva nyttigt. Efter en sådan monolog lärer det väl vara ytterst få, som hafva nog sjelfförtroende att sätta pennan på papper, för alt skriiva en lärobok. Vi upprepa derföre ännu en gång: en censurnämnd skall, om den kommer till stånd, otvifvelaktigt verka förlamande på arbetet i och för skolan. En fråga träoger sig härvid fram: har den frihet, som nu finnes, gjort att vär skolboksliteratur blifvit underhaltig? Icke känna vi alla läroböcker, men vi känna att bland skolmännen ingen klagan finnes öfver skolböckernas allmänna underhaltighet. IsokanA Hackar måNncen en hältre lärn