ÅN A,, PV YINGIAKOHUSISLtOTIcTNA, 1 IHlessen och Oldenburg införas nya skolböcker mit Genehmigung der obersten Behörde?; i Sachsen väljer ?lokalskolinspektorn, dock med billigt afseende på lärarens önskan? (se Hergang I. 172). Detta är ju allt i närmaste öfverensstämmelse med nu gällande stadganden hos oss. För öfrigt behöfver man endast ega en blott ringa bekantskap med Tysklands rikedom på skolböcker för att inse, alt om sådana censurnämnder finnas, som nu här blifvit föreslagne, så hafva de uträttat nätt och jemt ingenting. Men denna massa till åsigter och metod vidt skilda läroböcker är väl ett ondt? Ja, om åsigterna och metoden äro oriktiga och utförandet underhaltigt. Äro deremot böckerna goda, så är det otvifvelaktigt en fördel att de äro olika, emedan läraren då kan få välja den, som bäst öfverensstämmer med hans åsigter och med hvars hjelp han finner sig kunna lemna den bäste undervisningen. Och huru stor aktning man än må hysa för läroböckerna, så står det dock fast alt all undervisning ytterst hvilar på läraren, och att en pod lärare gör ett godt arbete äfven med en klen ledtråd, men att en skral lärare gör föga gagn, äfven om han har en ledfråd som är stark som ett ankartåg. Dertill kommer att en granskningsnämnd, såvida den icke, hvilket vi tro, skulle förJama allt skolboksarbete, aldrig kunde hindra olika läroböcker att finnas. Ty om flera lika goda men olika läroböcker framlades till dess granskning, så vore den väl skyldig att godkänna alla de lika goda böckerna, och i och med detsamma tillåta flera olika läroböcker att begagnas. Ej heller kan någon granskningsnämnd hindra att de en gång godkända läroböckerna blefvo åldriga och till metod och plan antiqverade. Eller vill nan kanske att nämnden skall passa noga å och slopa hvarje lärobok, som börjar åldras? Vi tro att detta skulle blifva ettarbete som blefve deresp. nämndemännen för tungt. Vi medgifva att en dylik slopning ofta är nödig, men vi tro att man derxtill mu har ett ganska godt och rörligt maskimeri i den allmänna kritiken och i den granskning af läroböcker, som är ålagd eforer, rektorer och lärare. Om man ser på den massa af läroböcker, som på de sista tio åren relegerats ur skolan, så skall man fiona att de alldeles icke uraktlätit sin pligt i detta hänseende. Skulle det ock ej kunna förnekas att en antiqverad bok begagnas på ett och annat ställe af en gammal lärare, så bör man icke förbise att den gamle kanske för mera nytta med den bjelp, hvarmed an är förtrogen, än med en ny ledtråd, vid hvilken han icke är van. En kassering af föråldrade eller odugliga läroböcker blir dessutom en naturlig följd af de anmärkningar, hvilka af de nu förordnade examensinspektörerna otvifvelaktigt i enstaka fall komma att göras. Lyckligtvis hafva vi inom vår skolboksUiteratur en, en enda bok, som varit och ännu är i samma ställning, som en af den tillämnade nämnden godkänd lärobok skulle komma. Hennes historia visar oss tydligt, huru segt en godkänd bok håller sig qvar trots alla angrepp, och huru detta godkännande qvälver konkurrensen. Denna bok är den Lindblomska katekesen, som enligt kongl. brefvet den 21 Juli 1810 må til allmänt bruk säsom egentlig lärobok — — vid skolorna — — antagas och nyttjas.? Han har bokstafligen således hvarken större eller mindre privilegium, än en af granskningsnämnd godkänd? bok skulle få. Ingen lärobok har väl varit så tadlad, utdömd, ja fördömd, som denna, men ändå står hon qvar — af intet annat skäl än att hon är officielt godkänd, Det fromma nitet har visserligen gjort spridda försök att framalstra andra läroböcker i religionen, men ingen af dessa har haft någon framgång, d. v. 8. vunnit större användning bredvid den godkända långkatekesen. Märk väl: det varma kristliga nitet har icke kunvat uträtta det allra minsta mot en ballstämplad bok, som det ogillat, och likväl inbillar man sig att det profana nitet, förstärkt af boppet om ett premium på några Jumpna riksdaler, skulle kunna uträtta mera. Hade konkurrensen varit alldeles fri och Sgodkännandet öfverlemnadt åt det religiösa lifvets vårdare i allmänhet, så skulle vi längesedan haft lämpligare katekeser till men för utanläsningen, men till fromma för religiositeten. Ingen lärer väl vilja neka att en lärobok måste följa med sin tid, d. v. s. så vidt hennes plan tillåter innehålla vetenskapens nyaste och säkraste resultatet. Huru en tgodkänd eller, hvilket är detsamma, privilegierad bok gör detta, visar oss den med Kongl. Maj:ts uteslutande privilegium utgifna almanachan. Har han väl till form och innehåll undergått, någon annan väsendtligare förändring. Ar innehållet icke lika torftigt som för 100 år sedan? Hade konkurrensen varit fri skulle almanachorna säkerligen vara både bättre och billigare. Ehuru iogen kungsväg till vetandet lärer kunna upptäckas, så anser skolmannen dock vigtigt att läroböckernas plan och metod förbättras. Skall granskningsnämnden bidraga dertill? Näppeligen; ty i de allra flesta fall skulle väl nämnderna komma att bestå af mycket lärde, åldrige män. Om sådana lärer oss erfarenheten, att de sällan gilla andra nyheter, än dem de sjelfva uppfunnit, eller sådana som voro nyheter i deras ungdom. Med hvad ögon skulle: väl. sådana herrar betrakta en lärobok, genom hvilken man sökte bryta en ny bana? Eller rättare: med hvad hopp om framgång skulle väl en författare arbeta på en sådan lärobok? Huru skulle det väl t. ex. gå med en :hegeliansk lärobok i filosofi, om hon skulle bedömas af en boströmiansk nämnd, eller med en boströmiansk inför en nämnd af Hegelianer? Enligt vårt förmenande skulle hvarje sådant försök qväfvas antingen i födseln eller af nämnden. Man skulle i stället älta de gamla metoderna och ragusera de gamla läroböckerna, tills det besatta i resultaterna skulle tvinga oss alt återgå till samma klokt begränsade frihet som vi pu ega. Censurförslagets upphofsman tyckes verkligen sjelf ana, att nämnden skulle afbryta den litterära liflighet som nu finnes inom kolverlden, då han föreslår att utsälta pre