Aftonbladet – 8 juni 1863, sida 2

Gustaf Westdahl, Edvard Wilhelm Carlsund, Perndt Axel Lennman, Reinhold Lundgren, Henrik Gadd, Erik Mattsson, blekingsboer, Sven Peter Aberg, göteb. Medicine kandidatexamen den 27 Maj af med. fil. kand. Olof Lindblad, skån. Filosofie kandidatexamen den 30 Maj af studerandena Anders Sahlen, westg. och amanuen-;i sen vid botaniska trädgården Peter Fredrik Sani i I Måns Larsson, Carl Israel Stenqvist, deen, blek. Mediko-filosofisk examen samma dag af studerandena Michael Ludvig Otto Croiholm och Otto Alexander Lycell, skåningar. Bergsexamen den 28 Maj af studeranden Theodor Trued Olsson, skån. . Rektorsombyte egde med sedvanlig högtidlig: het rum den 29 sistl. Maj, då pro-rektor prof. Tornberg öfverlemnade akad. rektoratet åt prof. i praktisk filosofi mag. Axel Nyblewus. Den förres föredrag vid tillfället afhandlade de Semitiska språkstudiernas nuvarande skaplynne. Näst före rektorsombytet kreerades, i enlighet med universitets statuter af medicinska fakuletens dekanus prof. Lovön till medicine doktorer offentligen adjunkterna vid Carolinska institutet, m dice dicentinten. kirurg. och filos. mag. And. Ande och kirurg. mag. O. Sandahl samt kirurg. mag. Chr. Loven och medie. licent., filos. mag. Chr. Fr. Berling. Fe — I Wencrsborgs Tidning för den 5 Juni berättas: En prairiebrand rasade i vår stads närhet sis lidne tisdag. Såsom bekant är, omgifves Wenerns vestra strand, förbi Wenersborg, af en på cirka tre fjerdedels mil utbredd kal bergyta, i hvars fördjupningar och på hvars hjessa numera endast ljung och buskar finna en tarflig näring. Gräs växer endast sparsamt i dalgångarne. För öfrigt liknar denna ödetrakt en stor bergsöken. En del af denna bergtrakt, d. v. s delen norr om stora landsvägen emellan Wenersborg och Norra Dalsland, är på sednare åren af staden med mycken kostnad besådd med ekollan, och friska, starka ektelningar ha der uppskjutit och skulle i en framtid blifva en af stadens bästa. och nyttigaste kringliggande prydnader, om en vårdande hand sträckte sig dit, för att stäfja okynnet och förstörelselustan, ordningsoch skönhetssinnets största fiender. I mannaminne har denna numera ogästvänliga trakt likväl prunkat med den vackraste blockoch timmerskog, men sedan elden sköflat hvad yxan lemnat, och då ingen gräns sättes för förstörelsen skola dessa berg — de s. k. Dalbobergen — blifva af intet värde för vår stad. Sistlidne tisdags förmiddag syntes från staden en stark, tjock rök med uppflammande lågor på dessa berg: Flera stadsboerskyndade till stället och funno allt brännbart i eld och lågor. Ar rendatorn till stadslägenheten Katrinedal, Lundblad, hade företagit sig att verkställa någon mosseller torfbränning i trakten, under stark sydvestlig vind, med den påföljd att elden utBröt och fattade i de å bergen växande brännbara ämnena, hvarigenom ett fullständigt eldhaf, omgifvet af en qväfvande rökmassa, som slutligen gjorde landsvägen ofarbar, uppstod. Om man förbigår det nedslående och sorgliga vid dylika bändelser, föranledda af den gröfsta vårdslöshet och mot tydlig lag, företer en dylik prairiebrand den mest storartade anblick. Eld och lågor hvirfla öfverallt och de hemska sprakande ljuden af den med vinden framilande elden, hvars flammor stego högt öfver bergens kammar, hördes på ganska långt afstånd. Foglar kretsade oroliga omkring brandstället, i hvars förtärande lågor deras ungar och nästen uppoffrades. Att stäfja den allt förhärjande fiendens framfart var icke möjligt, emedan den starka hettan och röken förhindrade hvarje försök. Lyckligtvis satte stora landsvägen en gräns ör den hotande farans än vidstr are utbredning, utom hvilket hinder elden si gått till äfven norra delen af dalbobergens ut sträckning, der än mera brännbara ämnen er öds. Det säkra offret hade då blifvit Bastugns rinrättning, som låg i rak Jlinie för det med hyarje stund sig ökande vinddraget. 3