Aftonbladet – 6 juni 1863, sida 3

alt, som bekant är, en eller antan bland dem i åratal fortforit att sköta rektorsbefattningen vid det upphöjda läroverket och vid omgestaltningen cch utbildningen deraf: haft en ej ringa tillökning i sina vigtiga och mångartade bestyr, samt att några bland dem vid ifrågavarande tidpunkt uppnått den ålder, utöfver hvilken måhända ingen lärare vid elementarlärsverk borde tvingas att der tjenstgöra. Hvilken förtjenst, större eller mindre, de än haft i afseende på läroverkens lyftoieg till högre ståndpunkt, borde de i ella fall derigenom hafva vunnit ett ännu säkrare skydd mot missödet att genom förlusten af läraregrad, löneförmåver och boställe, lida mariyrstraffet för sin verksamhet till läroverkets gagn. De hyste säkert en välgrundad förtrösten att, utan frukitan för straff, kunna genom osparadt nit medverka till läroverkets stigande anseende; men, hade de deremot förmått i förband utgrunda möjligheten, att de derunder arbetade på sitt eget fall, så hade det varit ursäktligt om — möjligen till läroverkets skada — deras nit betydligt afsvalnat. De hade åtminstone i tid kunnet u:dandraga sig en för dem lika så oväntad som förderflig anordning, när vägen stått dem öppen att söka en fördelaktigare lefnadsställning. Men, helt oförmodadt för dem, utfärdades vid sidan af skollagen de märkliga ordonnansergaX, för hvilkas befallande vigt flera full makier förvandlades till handlingar utan ringaste värde. Dessa ordonnanser, som,l enligt ordalydelsen, voro gällande för alla l rektorer under ofvanbemälde kategori, blefvo dock blott här och der tillämpade i den mest stränga och omilda konseqvens och under detaljer, från hvilkas fullständigal framläggande vi, åtminstone för närvarande, vilja afhålla oss. Det nu anförda lemnar väl ej rum för tvifvel derom, att de ifrågavarande tjenste. männen blifvit oskyldiga offer för en mot deras rättmätiga förhoppningar stridande anordning. Vår bevisning skall ännu mer styrkas, när vi sammsnsätta hafvudmomenterna i den tjenstebana som en blund deml. tillryggalsgt. Ehuru öllas förtjenster, om ji ock i flera stycken olika, likväl för närvarande fall innebära lika vigt, torde vara tillfyllest anföra ett exempel. gor vi bäst känna genom för oss tillgängliga uppgifter, at hvilka man finner, att en bland dessaj. tjenstemän först såsom kollega med erkändt nit och stor skicklighet fullgjorde sina pligter och sedan under nära två tredjedelar af hela sin tjenstetid lika nitiskt samt med. särdeles skicklighet och framgång såsom befullmäktigad rektor verkade ända till tidpunkten för sitt läroverks upphöjelse, ja äfven några år ytterligare vid det till högre förvandlade läroverket, och ett densamme under en trettioårig på detta sätt utmärkt tjenstebana, oaktadt en mycket försvogad belsa och inskränkta löneförmåner. till det yttersta eplitade honom beskärdal krafter, derunder ledd både af pligtkänsla och af boppet att för sin lefnads afton slutligen uppnå den bedrande och bekymmerfria ställning, hvaraf han synes hafva gjort sig så väl förtjent. Så beskaffade tjenstemeriter, som hans voro, borde väl hafva ansetts såsom fullt gällande grund för län pliga och passande vilkor vid tjenstens nedläggande. Men på ett oväntadt och hittills oerhördt sätt blefvo dei den sista och längst bestridda befattningen ådagalagda förtjensterna lemnade utan allt afseende och vilkoren för afträdandet bestämda efter en för flera årtionden tillbaka (1539) utijent läraregrad! Tidningsblad förmäla, att åt densamme, betitlad såsom f. d. rektor, nu mera kollega4, blifvit i nåder anslagen en gratifiketion? till ersättning för förlorad rätt till boställslägenhet4. Vi uppskatta till sitt fulla värde denna akt ef kunglig nåd. Men jemte det vi stadigt tro, att ej en gång den tunktionär, från hvilken ofvanberörde anstalter förmodas hafva ursprungligen utgått, är i stånd alt uppgilva någon hållbar grund för silt förfarande, så äro vi ock öfvertyade, att den part, hvars sek vi här förfäkta, framför allt skulle örsket sig tillerkänd all sin på ouppbäfd fullmakt grundade rätt. Den allmänt rådande och, säsom vi hört, äfven af stiftets hela domkapitel delande sympatien för hans sak inger oes den föreställningen, att endast på sistnämnda sätt för honom kunnat beredas nå: got slags godtgörelse för de öfriga, omilda anordningar, hvarigenom slutet af en lång, enligt allmänna rösten och förmäns lofordande vitsord förtjenstfoll samt till sist af konungen sjelf med ett gillande vedermäle utmärkt embetemannabana blifvit i så hög grad förbittrad. Vi ana lätt djupet af det stygn, som träffat mer än en bland ofvanbemälde tjenstemän, och att det, kanske mest hos den här särskildt berörde, qvarlemnet sår, gom kräfva all den omvårdnad som åt dem möjligen kan egnas för att åstadkomma en lindring i det hårda och oförtjenta lidandet. Högligen värd att behjertas blir derföre XK. M:ts nådiga proposition till rikets nu församlade ständer om anslag till lönefyl nad för bemälde rektorer och med afsigt derjente, såsom vi förmode, att de genom samtidigt afträdande från läroverket må, åtminostone för framtiden, undgå den förödmjukelsen att i degraderad ställning ålägas en förändradt för öfrigt icke närmare estämd tjenstgöringsskyldighets. Denna nådiga proposition? synes ock förtjent af så mycket större uppmärksamhet och deltagande, isynnerhet från ständernas sida, som den högre ålder, de fleste bland i förberörde tjenstemän uppnått under en lång; varig verksamhet såsom skolans lärare och i styresmän, skal! göra dem mindre lämpliga att sköta en offentlig lärares åliggauden, och deras missnöje öfver det sätt, hvarpå da stmisctnna en tid höifoit hoehend