Aftonbladet – 6 juni 1863, sida 2

icke många som allverligare än han sökt uppfatta helgden af sitt kall, ännu färre som uppmärksammare staderat konstens och naturens bok, scenen och menoniskan och som gifvit oss trogoare och klarare bilder af hvad man haft till uppgift att framställa. Och ännu mera sällan torde en mångsidigare konstnär ha funnits. Hvardagskomedien med dess joller, dess småbrokiga sidor och egenheter; det stora sorgespelet med dess jätteformationer, dess orkaner af passioner, dess himlar af dygd, dess afgrunder af brott, allt, det ena såv:l som det andra, uppfattade han med sarama skarpblick och utförde med samma samvetsgrannhet. Det lilla bar icke mindre än det stora sina anspråk på pietet, och deremot felar aldrig den sanne konstnären, sin roll lika trogen under en drängs liv;t som under en kooungs mantel. Hos få, om ens hos någon, ba vi funnit denna pietet så strängt iakttagen som hos den, hvarom här är fråga. O. U. Torsslow, född i Stockholm 1801, uppträdde redan 1816 som elev vid Kongl. teatern. Hans fördelaktiga yttre och ovanigt lifliga väsen gjorde honom oumbärlig i älskarroller, hvarat han också uppbarlejonparten ända till sitt 32:dra år. Han hade då sådana älskarinnor att spela mot som fru lriksson och något sednare Emelie Högqvist; i tragedien hade han mamsell Strömstedt, sedermera hans fru, sin tids Rachel. Den första roll, hvari han väckte den största åppmärksamheten, var Hamlets. Men lika utmärkt såsom den dystre, drömmande Hamet var han som den sorglöse, uppsluppne Filibert den yngre, liksom några är sednare den statskloke, beräkvande Strozzi och den jovialiske Jovial i honom funono sin lika fulländade representant. År 1833 krossades genom en olycklig tillällighet hans ena ben, hvaraf följde att han blef halt för hela sitt återstående lif, halt, dock icke på kothurnen. Han lemnade derefter Kongl. teatern, uppställde sin egen dels på Djurgården och delsilandsorten. Landsorten, bortekämd genom ett falskt pathos såväl i pjeser som hos skådespelare, skakade hufvudet vid åsynen af de representationer Torsslow gaf. Hvad är det der för roligt att se!? yttrade den goda landsorten, det går ju till eom hos os8.? Man anade icke att detta, som skulle vara ett klander, var i sjelfva verket det största loford man kunde egna dena dramatiska artisten, som blir större i den mån han mera närmar gig naturen. Detta var ett sätt att reformera teatern, att förädla .smaken, men icke ett sätt att gagna kassan. Så gaf han dem emellanåt en röfvarpjes i himlen vete hur många akter och med hur måoga mord på scenen, men som hjelpte upp kassan. Så fick ändamålet någongång helga medlen, och ändamålet vanns till slut, det att höja landsortsteatern och befordra dess förädlande inflytande på smaken, sederna och moralen. De sujetter, som arbetat och utvecklat sig under hans ledning, erinra sig ännu under den djupaste rörelse af tacksamhet den tid då de i honom sågo icke blott mästaren, utan äfven den faderlige vännen, som för allas väl när som helst stod färdig att offra sitt eg-t. Lagerns blad tillhöra talangen, snillet; men rosorna äro hjertats, och den krans som flätas af beggedera slagen är den skönaste, den oförvanskligaste. Den som endast minnes det stora, men icke det goda, det ljafva, den minnes blott det minsta af hvad som är värdt att minnas. Torsslows bildaing inskränker sig icke endast till den utförande konstnärns. Han har, efter hvad vi tro oss veta, författat flera teaterstycken af stor förtjenst och som varit uppförda med mycken framgång, ehuru han icke velat vidkännas författareskapet. Torsslow har nyligen haft sin afskedsrecett å Mindre teatern, dit han återgick efter några års nytt engagement vid Kongl. teatern, men den gången såsom styresman för dramatiska scenen. Vi hoppas dock att icke ha sett honom för sista gången. Understundom uppträdde Lars Hjortsberg, oaktadt han låvgt förut afträdt fråa tiljan, och då var det riktiga högt dsstunder för scenen, det var som hade en jätte gått fram deröfver. Teatern behöfver ännu någon gång se de der jättestegen, ej blott som minne af hvad som varit, utan ock till förebild för hvad som är, och högtidsstunderna på scenen, liksom i lifvet, kunna aldrig bli för många. Landstingsvalen.