Aftonbladet – 30 maj 1863, sida 2

senhoff, som varit bunden en hel natt, för: mådde ej utverka att tågen lossades, på det han skulle kunna tillfredsställa sina natorbehof. I Ostaszow betalade general Szu:walow åter tre rubel till hvarje burlak. Festen för Mikael Bakunin, Vi meddela här ett något utförlivare re ferat af hr L. J. Iiertas vid detta tillfälle föreslagna skål för asylrätten. Oaktadt svårigheten alt yttra sig efter de vältaliga och gripande ord, både i bunden och obunden stil, som församlingen nyss åhört vid skålen för dagens ärade gäst, och hans svar derpå, och hvilket gjort ett så mäktigt intryck, bLoppades talaren dock kunna påräkna församlingens deltagande, då han föreslog en skåism stod i närmaste sammanhang dermed, nemligen för asylrätten. Det var egentligen ett uttryck af tillfredsställelse och lyckönskan åt oss sjelfva såsom svenskar, han ville frambära deröfver, att j främlingar numera kunna cbehindradt komma j: till detta land, och fritt vistas här så länge de icke fela mot landets lagar. Man skulle väl tycka det vara helt naturligt att sådant borde utgöra en oskiljaktig beståndsdel af den svenska gästfriheten, som Hos oss varit urgammal, och visserligen hade det äfven aldrig varit annorlunda, om.det berott ensamt af svenska folkets tänkesätt; men likväl vore denna rättighet här helt ny, och just derför trodde talaren att den förtjenade att deråt egna en lyckönskan. Man har otaliga gånger hört upprepas hurusom det nittonde seklet med jättesteg gått framåt på civilisationens bana i jemförelse med alla föregående tider, och detta innebär äfven en sanning, om man betraktar vetenskapernas framsteg samt utvecklingen af jordbruk, industri, handel, kommunikationsanstalter samt omsorgen för yttre beqvämlighet och lyx. Men under allt detta materiella framskridande hade på samma gång länge, med få undantag, uppenbarat sig ett sträfvande i motsatt riktning från regeringarnes sida,i hvad som rört nationernas andliga och sociala utveckling, och den ännu lefvande generationens historia kunde intyga hurusom kabinettspolitiken och skuggrädslan, måhända icke sällan en följd af det onda samvetet att ej handla uppriktigt mot folken, hade sökt och jemväl lyckats väfva ett vidsträckt spindelnät öfver alla Europas länder, för att deri fånga friheten, som är ett vilkor för all sann vältrefnad, ett nät, hvars trådar till en hufvudsaklig del bestodo af pass-författningar och ett öfvervakningssystem, som till och med hindrade individerne att röra sig från ett ställe till ett annat utan högvederbörligt tillstånd. Afven till oss hade dessa trådar sträckt sig. Talaren påminte i detta afseende om att det icke var så särdeles länge sedan, då meilan vår regering och den ryska fanns ett fördrag, hvars beskaffenhet han helst ville undvika att närmare karakterisera, men som åtminstone bevisade att fördrag och fördragsamhet icke alltid betyda detsamma — ett fördrag, i foljd hvaraf ingen i Ryssland af politiska orsaker misstänkt eller förföljd person eller någon, som af hvad skäl som helst, utan den ryska polisens tillstånd, rest derifrån hit, kunde vara t:ygg att icke blifva utlemnad, om han blefve upptäckt och äterfordrad — nej, det vore ännu för litet sagdt, det var alldeles visst att han skulle blifva utlemnad, hvarpå ock exempel ej saknats. Äfven den tid, ehuru något längre sedan, vore ej aflägsnare än att säkert många äldre kunde minnas den, då utländske resande, som anlände till Ystad eller Helsingborg, med destination till Stockholm, blefvo, så vida man icke med visshet kände att de voro handelsresande eller arbetare, qvarhållne i gränsorten till dess förhållningsorder blifvit från höga vederbörande inhemtade, om de fingo passera vidare. Detta måste nu låta otroligt och likväl vore det sannt att en sådan föreskrift funnits, om den också mera sällan blifvit tillämpad och snart nog visat sig alltför orimlig för att kunna bibehållas. Under dess tider var England det enda land der asylrätten fanns, och talaren trodde det icke ligga någon öfverdrift i att påstå, att de öfriga folken afundats England denna rättighet, och att om England har något skäl att vara stolt öfver sin rikedom och sin materiella och industriella öfverlägsenhet öfver andra nationer, så är det ett hufvuddrag i nationalkarakteren hos den så kallade John Bull att vara ännu mera stolt öfver den frihet, som Englands jord erbjuder så snart man beträdt densamma, och som gör att detroniserade monarker eller landsflyktige demokrater utan åtskilnad der emottagas med samma gästfrihet och kunna trifvas der i god grannsämja om de vilja. Men tiden går likväl framåt; ett skifte inträffade, då det tjocka och täta spindelnätet ötver Europas öfriga länder genombröts på flera ställen, och huru flitigt än reaktienen sedermera varit sysselsatt att åter sammanväfva de söndergångna maskorna, så har det icke helt och hållet lyckats; friheten har fått mer och mer andrum. Hos oss har detta särskildt inträffat under omständigheter och på ett sätt, hvaråt hvarje svensk har anledning att glädja sig. Talaren erinrade härvid om huru ständerna vid sista riksdag hade beslutit ingå till regeringen med ansökning om vissa eftergifter i passförfattningarne, men, — tillade han — konungen gjorde mer, ty detta initiativ hade knappt hunnit till honom förr, än han med en storsinthet, lika hedrande för hans förstånd som hans hjerta, tog steget fullt ut och förklarade att intet pass vidare behöfdes för att komma till detta land eller afresa härifrån. Talaren trodde det icke vara något misstag om han sade, att kanske ingen regeringshandling på länge hade så djupt och glädjande för svenska hjertan genomträngt hela folket som denna, och väl var den också, värd att församlingen särskildt derför hade skolat dricka konungens skål, om icke detta redan nyss förut hade skett. (Härvid hördes starka och ihållande bravorop). Och det allra märkvärdigaste, tillade talaren, är, att sedermera icke den allraminsta olägenhet försports af denna frihet, och att man nu mera knappt kan begripa, huru landet så länge kunnat umbära den; — hvaraf han också drog den slutsatsen, att svenska folket sedan det en gång kommit i åtnjutande deraf, aldrig skall låta fråntaga sig densamma (nya bifallsrop), ty månne det icke var likasom om sjelfva luften kändes lättare och f:iskare i detta lind, sedan man är i åtnjutande både af den personliga rättigheten att fritt få röra sig, och af ordets frihet, och månne icke, om man vill rätt uppgöra räkningen, äfven regenten känner sig mycket tryggare i ett sådant land, der allt går öppet till väga, än under en föregående tid, då man visserligen icke såsom nu här kunnat gifva en offentlig hyllning åt en sådan rysk ambassadör, som den ärade gästen för dagen, hvilken predikar Polens frihet och Finlands sjelfständighet? Ännu en särskild an ledning till tillfredsställelse, och särskildt för konungen, låg deri, att så snart påbudet om passfrihet här blifvit utfärdadt, skyndade åtskilliga andra regeringar i Europa att följa exemplet, alldeles såsom om de hade skämts för att vlifva för långt efter; och sjelfva kejsar Napoleon var en ibland dem, så att svenskar nu kunna resa snart nog öfver allt och vistas hvar som helst utan att vara föremål för någon ängslig nyfikenhet. På grund häraf föreslog talaren en skål för asylrätten, dess fortfarande bestånd iSverge och dess utbredande till alla andra länder, såsom ett förebud, hvilket likt de första svälorna om våam fuörnmn lå lar av samman Af lan frnmnmnkid för