Aftonbladet – 27 maj 1863, sida 2

dressen erhöll icke erforderiig majoritet. (dressen innehöll vidare att man ansåg sig örvissad om att regeringen icke i de särkilda landsdelarne (Slesvig!) skulle införa rundlagsstadganden, hvilka kunde försvaga öreningen mellan dessa landsdelar inböres. Vid första behandlingen fann regerin en denna suck tillständig; men sedan man dagalagt sin farhåga att regeringen skulle ifva Slesvigs ständerförsamling utvidgad kattebevillningsrätt, fann konseljpresidenten ig föranlåten att vid andra behandlingen örklara ett en sådan punkt i adressen må te betraktas såsom ett misstroendevotum, ch derpå blef paturligtvis äfven denna junkt bortröstad. Hvad fanns väl då qvar? Några ord, ord, ord och ingenting vidare; ch snarare borde regeringen icke ha be kommit något utlåtande af representationen in en viljeoch färglös ord:amling. Adreseng andra behendling erbjöd för öfrigt i volitiskt afseende något mera intresse än len första, i det männen af den gamla skojan, isynnerhet utrikesministern från åren (851—52, geheimerådet Bluhme, riktade ett skarpt anfall mot den nuvarande politiken, i hvilken han såg en kränkning at den kompromiss, som slutade med den alltör ofta omta1: lade kungörelsen af den 28 Jan. 1852, hvarigenom landsdelarnes gemensamhet infördes. Han lemnade dock icke något positift bi-Å drag till den politik han ansåg nu böra föl; jas, och hans kritik inskräokte sig i resultatet väsentligen till att omnämna det farliga i situationen, det oförsigtiga i att Tysklands brott mot kontraktet blifvit lösen till att äfven vi bröto det; men han visade icke hvilka steg regeringen hade försummat för att vidmakthålla gemensamheten. Hans föredrag ådagalade dock tanken i hans politik: underdånighet för utlandets anspråk, respekt och fruktan för dess trede; men det be: höfde han dock, strängt taget, icke predika för den nuvarande regeringen; lättsinnigt trots mot utlandet och oböjlighet i afseende å dettas anspråk har sannerligen icke varit regeringens svaga sida. Han fann ett godt tillmötesgående, isynnerhet af Lehmann och Krieger. Under denna riksrådssession ha ministrarne ofta hatt tillfälle att taga till ordet; det är märkligt nog, att h. exc. konseljpresidenten i sjelfva verket icke haft den stora vältalighet till sitt förfogande, som han verkligen eljest segrat med; Fenger, Lehmann och isynnerhet Monrad ha talat långt bättre. Det var verkligen en viss tillfredsställelse att höra Monrad med värma och styrka framhålla, att hvad holsteinarne och tyskarne nu ville var att spänna ett nät omkring Danmarks sjelfständighet, och att hen djerfdes ikläda sig snsvaret för att störta landet i krig för och kämpa till sista man mot sådana anspråk; man kunde icke längre gifva efter! I motsats till Tseherning, hvilken prisade Ryssland såsom vår vän, visade Monrad, att Ryssland betraktade vår sak såsom varande af underordnad vigt, blott Sverge-Norge ansågo den såsom sin egen; å deras uppfattning måste vigten läggas. elta var således adressen — parturiunt montes et nascitur ridiculus mus! Det var härvid som Tscherning, för att vara af an nan , mening än andra, tadlade vår tid, som understödde rötvare och upprorsstiftare ; han sade icke polackar, men hvad menade han väl? Till tullagen hade godsegaren A. Hage framställt en mängd genomgripande ändrings förslag, men han hade ringa lycka med sig; lagen blef icke en frihandelstariff efter en: gelskt mönster, den behöll med några få förändringar sitt ursprungliga utseende. Un der det att den första behandlingen var mera politisk än ekonomisk, blef deremot den ekonomiska sidan öfvervägande vid un dra behandlingen; men jag tror dock att det politiska a seendet varit det öfvervä gande vid sjellva omröstningen. En väsentligen förändrad lag skulle icke ha blilvit antagen af regeringen, isynnerhet kanske derföre att hon tror, att det alls icke kunde bli fråga om att holsteinarne skulle gå in på en dylik lag. Sådan lagen nu är, skall regeriogen framlägga et likadant förslag för den holsteinska ständerförsamlingen; förkastar hon detta, så medför det tullgränsens flyttning från Elben till Eidern. Den enda positiva frånsöndringsantydan, som regeringen hade lotfvat, armåfrånsöndringen, har således ännu icke framkommit, emedan den, såsom regeringen säger, ännu icke är färdig. Det är i sjelfva verketicke någon frånsöndring, det är blott en antydan af en sådan, en delning af armån i två afdelningar under samma öfverstyrelse, men icke heller detta skulle ännu lyckas. Emellertid har en nödvändig sida deraf blifvit företagen, i det den förändring i normalbudgeten, som följer af armfrånsöndringen, blifvit inlemnad. Regeringen hade hänvisat utgifterna för den genom frånsöndringen uppstående armåafdelningen för konungariket och Slesvig till kommande tilläggsbevillning, men på Kriegers förslag antog man en interimsnormalbudget för denna armåafdelning. Utom det att detta bättre öfverensstämde med författningen, anser jag denna lag, likasom hvarje lag scm blott gäller konungariket och Slesvig, vara ett framsteg. Många i församlingen, bland andra den outtröttlige kritikern geheimerådet Andree, ön skade att hela detta lagförslag skulle återtagas, men regeringen förklarade, att dess antagande var en kabinettsfråga, och förslaget antogs. Ni ser att regeringen har makt öfver församlingen, öfver dem, som under årets lopp varit hennes starkaste och mest högröstade motståndare; man vågar ej störta regeringen; detta kommer sig deraf, att man ej har män att sätta i stället för henne och icke sjelf har mod att åtaga sig det. Nu säger man väl att riksrådet är en dälig representation, men de män i sjelfva rådet, som säga detta, ha icke ådagalagt någon synnerlig verksamhet, icke uppställt någon positiv politik, icke visat hvad som gjorts so vn FR VV Zn om rm sm mm 4 mn mm AA AA AO HK