Aftonbladet – 21 maj 1863, sida 3

oo vw CD I lt on rn lyckats för en sådan tafla få ett rum på utställningen. På förfrågan fingo vi emellertid veta att ban var sjelfskrifven. Han hade nemligen någon gång vunnit priset för målning — på porslin, och egde nu på den grund rätt att utan vidare pröfning få antaget äfven hvad han målat i olja. Den jury, som det åligger att bedöma de inlemnade konstalstren, bestod före 1857 dels af ekademister, dels af utmärkta amatörer, men har sedan nämnde år uteslutande utgjorts af les membres de lacademie des beauxarts.4 Detta sednare förhållande anses allmänt vara af mindre fördelaktigt inflytande. Dels blir nemligen derigenom lätt den doktrinära och akademiska konstuppfattningen förherrskande på bekostnad af en annan måhända lika sund och berättigad. Dels har det visat sig att medlemmarne af konstakademien ej varit mera måne om uppfyllandet af sina jurymannapligter, än att t. ex. vid taflornas bedömande endast 3 eller 4 målare t.llstädeskommit, resten skulptörer, arkitekter ete., samt tvärtom när det gällt andra konstföremål. Då nu af 6000 taflor ej mer än ungefär 2200 blefvo godkända, var det klart att den mängd sf artister, eom mer eller mindre rättvist blifvit underkände, skulle högljudt knota emot juryn och anklaga den för orättvisa, ensidighet etc. Det kunde vidare ej slå felt att detta knot och missnöje skulle nå kejsarens öron; hvaraf följden blef att denne, för att så vidt möjligt var göra båda parterna rättvisa, förordnade att en expositionslokal skulle öppnas äfven för de taflor, som icke blifvit godkända och sålunda tillfälle lemnas publiken att sjelf döma emellan artisterna och jurymännen. Sålunda få vi nu inom få dagar bredvid expositionen af sådana konstprodukter, som ansetts förtjena akademiens ballstämpling, äfven en annan af sådane som ansetts oantagliga. Onekligen är detia arrangement rätt pikant, och, under förutsättning att juryn dömt rättvist, får man nu en cxposition, som visar huru man bör måla, och en annan, som visar huru man icke bör måla. Det stora antel af artister, som anmält sina taflor till utställning, kunde lätt nog gifva anledning att tro, det i Frankrike målare växa upp som svampar ur jorden. Man tår emellertid ej glömma, att i afseende på konst såväl som i så många andra hänseenden är Pearig ej endast Frankrikes utan hela Europas hufvudstad, och att en konstexposition i Paris ej uteslutande är fransk utan europeisk. De flesta nationer hafva lyssnat till Frankrikes inbjudning att här stämma möte, hvarigenom beredts ett godt tillfälle att bedöma de särskilda ländernas artistiska ståndpunkt. Frankrike behöfver också ej frukta att på denna arena möta de andra kulturfolken ansigte mot ansigte; ty det är ej endast sjelf medvetet om utan tilltvingar sig ovilkorligen äfven andra länders erkännande af den höga rang det intager. Hvad å andra sidan beträffar de öfriga nationerna, så finnas inom dem en mängd framstående konstnärer, hvilkas produktioner af olika skolor och riktningar äro alltför egendomliga och genialiska samt af ett alltför objektift värde att behöfva träda tillbaka för andra mästerstycken. Det kan härvid ej blifva fråga om ett öfver eller under, utan endast om ett bredvid. Det sköna tar alliför många former, att det ju icke för sin framställning skulle fordra alla nationers förenade arbete, och det gäller alltså hufvudsakligen hvilken nation som vid den ena eller andra tidpunkten skall gå i spetsen. Detta åter är något som aldrig bättre kan utrönas än genom en ex1 position sådan som den ifrågavarande, på hvilken man ser bredvid hvarandra och kan samtidigt studera de olika ländernas och skolornas koryfter med deras fel och förtjenster. En gifven vinst blir det ock alltid, att en konstnär får tillfälle att se huru hans egna skapelser taga sig ut vid sidan af andras, och man kan derföre ej nog uppmuntra till deltagande i dessa expositioner, som skingra en mängd fördomar och förutfattade åsigter; visa den timide och kapiterande, huruledes för den sanna konstnären ofta fvåga är att lyckas?, samt återförvisa den alltför våghalsige till det naturens fotfäste, der dock konstnären alltid står säkrast. Ett annat ljus faller in genom atelierns fönster än genom expositionens höghvälfda glastak, och mången artist, fom med rättvis belåtenhet betraktade sin tafla hemma på stafletten, känner sig illa till mods när han ser den på expositionsväggen bredvid deras, som bättre än han förstått sig på att anticipera en annan belysning än den, under hvilken deras skaelse först sågo dagen. Mycket är derföre i detta afseende isynnerhet för yngre konstnärer att lära af en allmän exposition. Konstnären har dessutom måhända framför mången annan behof af denna idternas och känslornas croisering, som det uppmärksamma betraktandet af olika mästares och länders konstprodukter framkalla och som är så nödvändig för skråmessighetens och slentrianens undanrödjande. På tal om konstexpositionernas gagnelig het, kan jag ej underlåta att emot nu pågående pariserexposition anmärka en skadlig och i ögonen fallande brist i anordningen, bestående deri, att mon uppställt tafTorna i bokstafsföljd efter artisternas namn. Derigenom har allt kommit ?huller om buller?. Svin och gudinnor, ladugården och olympen, salongen och vildmarken, bataljer och stilleben, kortligen allt om hvartannat. Detta är pinsamt och ytterst störande för ett lugnt betraktande. Hade man i stället grupperat taflorna efter de behandlade ämnena, skulle intrycket blifvit vida angenämare och framtör allt tillfället till en lärorik jemförelse bättre. Det är i sanning mer än besynnerligt, att de för sin ovanliga arrangeringsförmåga så renommerade fransmännen kunnat begå en dylik blunder. Af hvad betydenhet det är för konsten att dess idkare lefva midt uppe i ett friskt och rörligt, dramatiskt lif, der verkligheten i skiftande företeelser och bjerta färger täflar med fantasien, ser man i ingen skola bättre än i den franska. Pjunket, osäkerheten, slentrianen äro här bannlysta. Öppen Laser er rag as da alanaravarl