Aftonbladet – 21 maj 1863, sida 3

nen kl. 2. Eonstexpositionen i Paris 1863. (Från Aftonbladets korrespondent.) I Innehåll: Le Salon de 4865. — Målningsgalleriet och antalet skandinaviska taflor i detsamma. — Några ord om franska skulptoren, — Lartiste om prof. Molin samt om konstexpositioner i all het. — Franska konstkritiken för dagen. — Antalet inlemnade taflor, — Antagna och icke antagna. — Två slags expositioner. — Sjelfskrifvenhetens följder. — Juryn och dess sammansättning Artisternas klagomål mot juryn och kejsarens utslag i frågan. — Franska konstexpositionen en europeisk. — Frankrike vid sidan af de andra nationerna. — Nyttan af exp sitioner i allmänbet. — Ateliern och expositionen. — En brist i arrangementet. — Franska skolans karakter. Resande, som i dessa dagor besöka Paris, finna en ny tillökning till allt det myckna angenäma och lärorika, som den lysande och lefnadsglada verldsstaden baratt bjuda på i den hvartannat år återkommande och nu sednast den 1 Maj åter öppnade konstexposition, !e Salon de 18635, som den af fransmännen kallas. Då denna för hvarje konstvän bereder ett det lärorikaste tillfälle att taga kunskap om de nyaste framstegen i skulptur, måleri, arkitektur c., anser jag mig ha goda skäl att inbjuda läsaren på ett besök i densamma. Det blir visserligen kort och flyktigt, men torde dock för dem, som under sommarens lopp i verkligheten der göra ett nytt besök, kunna tjena till en orientering, och för dem, som stanna beskedligt Chemma på roten, till en ej alldeles öfverflödig öfversigt. I första rummet må besöket gälla målningsgalleriet. Dels tror jag mig nemligen på goda grunder kunna antega, att af alla skolor den så rikhaltiga och framstående fronska är minst känd och studerad hemma i Sverge, så att redan till och med ett flyktigare angifvande af de mest framstående franska artister och deras produktioner för mången torde innehålla något nytt. Dels drages man som nordbo af nyfikenheten först dit, alldenstund vi der finna den nordiska konsten representerad af ej mindre än 14 skandinaviska artister, som kontribuerat med tillsammans 23 taflor. Väl intager äfven skulpturen i Frankrike för närvarande en hög plats och stär ej tillbaka för dess måleri, hvarföre jag också ej skall underlåta att återkomma specielt äfven till den. Jag har emellertid ej haft tillfredsställelsen att inom detta område upptäcka några alster af nordiska konstnärer. I en allmänt bekant konsttidning, Vartiste, hvars sista nummer innehöll en nog löslig och registerartad redogörelse för le Salon de 1863, såg jag visserligen prof. Molin med de amplaste loford omvämd som utställare. Det hette om honom ibland annat, att han gifvit bevis på kuru en del svenska artister lemnat de franska efter sig i uppfattning och återgifvande af det sannt nationella?. Vid närmare efterseende i katalogen och på expositionen kom jag emellertid underfund med att prof. Molin ingenting exponerat. Tidningen tyckes helt enkelt ha begagnat sig af en revy öfver konstalstern på sista expositionen i London, ur hvilken reyy den utplockat hvad som supponerals träffa in äfven på denna exposition, hvarvid dock icke så få misstag blifvit begångna. Det är föröfrigt här ganska sällsynt att hos konstkritici för dagen träffa på något som bär vittne om opartiskhet och allvarligt studium af det som skall bedömas. De lägga mera an på att blända genom ett fyrverkeri af fraser, än att upplysa genom en samvetsgrann pröfning. Orta ser man talangfulla konstnärer atfärdes med fraser sådana som dessa: Denne har en italiensk solstråle i ögat ; denne har alltid djefvulen i kroppen; denne åter skrifver taflor och målar poemer; denne, slutligen, fär skön när han lyckas i det antika; ty det antika är alltid skönt ete. Jag tycker just hvad konstnären, som arbetat på verkligt allvar, skall känna sig belåten med att blifva behandlad på detta skämtsamma och lätta för att ej säga lättsinniga sätt, och hvad kgonstvännen skall känna sig uppbyggd af en kritik, som lemnar honom en dylik ledning för hans studier. Men för att komma till sjelfva expositionen; icke mindre än 6C00 taflor hafva, efter hvad jag hört uppgifvas, blifvit inlemnade till detta års exposition, och af dessa ungefär 1800 antagna på grund af juryns godkännande samt ungefär 400 på grund deraf, att de artister, som målat dem, förut blilvit dekorerade eller prisbelönta, något som gifver deras taflor sjelfskrifvenhet. Här som i så mycket annat visar det sig emellertid hvilka spratt sjelfskrifvenheten kan spela 0ss och huru betänkligt det är att lemna densamma fritt spelrum. Jag besökte en dag utställningen i sällskap med en af våra nor diska artister, hvarvid vi kommo at. stanna. framför en tafla föreställande en räf, som blifvit skrämd i samma ögonblick som han lade tassen på sitt rof. Om detnu var hungern eller förskräckelsen, som gjort den arme i natt, nerrmi