Aftonbladet – 16 maj 1863, sida 2

STOCKHOLM den 16 Maj. Det svenska landtbrukets befrämjande af statsmakterna. IL I en föregående uppsats med ofvanstående rubrik redogjorde vi för de anslag som utgå till landtbrukets befrämjande. Deraf visade sig att den näringsgren, som-lemnar de ojemförligt största bidragen till statsutgilterna, åtnjuter, såsom vederlag härför, relativt ganska ringa materiel omvårdnad af statsmakterna. En fullständig redogörelse för hvad statsmakterna vidgjort och underlåtit i och för Jandtbrukets befrämjande, skulle upptaga större utrymme än som står oss till budeDerföre nödgas vi allenast inskränka oss till en sammanträngd öfversigt af de mera vigtiga förslag till jordbruksväringens utveckling, hvilka blifvit framlagda för att underställas sist församlade och de nuvarande ständernas pröfnoing, fullt öfvertygade att vårt påstående, det svenska landtbruketalldeles icke såsom det förtjenat blifvit tillgodosedt, ändock skall med fullgiltiga bevis blifva bekräftadt. Den gamla regeln: Kunskap ger makt, kan i fullt mått äfven tillärapas på landtbrukets idkare. Men ännu för tre decennier tillbaka erkändes denna regel, för såvidt den gällde vår hufvudnäring, så föga, att det äskade anslaget till inrättandet af Sverges första landtbruksinstitut — på Degeberg — måste hänskjutas till afgörande i förstärkt statsutskott, der frågan hängde på en tråd, emedan de två första stånden bifallit, hvaremot borgareoch bondestånden vägrat anslaget, hvilket dock, till landets framtida båtnad, lyckligen gick igenom skärselden, likvisst blott medelst några få rösters öfvervigt. Sedermera har upplysningen så pos stigit, att ständerna villigt lemnat allt högre anslag tilllandt ruksläroverken, Men dessa utgöra endast en länk 1 den stora kedjan. Någon tid före 1859 års riksdag framställdes hos regeringen — af landtbruksakademien — förslag om inrättandet af nå ora nya institutioner till lardtbrukets nytta, hvilka i andracländer, der denna näringsgren i det minsta står lika högt, om ej högre in hos oss, ansetts vara af behofvet hö. lisen påkallade och fördenskull äfven till beydligt antal på allmän bekostnad blifvit inättade. De kallades agrikultur-kemishka föröksanstalter. Utmärkta vetenskapsmän hade ritsordat deras stora nytta — den nemligen, wtt omsorgsfullt och vetenskapligt undersöka! ordarter och gödningsämnen, att utforska la q arne för växternas och djurens näring m. m., ch såmedelst gå det praktiska åkerbrukets renden. De hade äfven ådagalagt att åker I. rukskemien, i sin egenskap af erfarenhetsI etenskap, måste till sin utveckling bero af!;