Aftonbladet – 12 maj 1863, sida 2

vagt. OfrKHL OiVCIVyRRUG , UTICK, BIL UC kejserliga systomet i Petersburg är det fall-js ständigaste verkliggörande af allt hvad mani: mom det politiska och sociala lifvet måstejt aila det onda, behöfva vi ej göra annatj! n raka motsatsen af hvad denna regering! önskar, vill och gör, för alt aldrig ta miste. I! 4 ; ; a 4 Sjelf slav, har jag fned lågatide ifver arbetat på de slaviska fölkens Cmantipatiön. Jag anser för en ära alt ha deltagit i slavköngressen i Piog 1848. Jag bekämpade der tvenne tendenser, båda lika olycksbringande för denna folkfamiljs framtid, Österrikes anhängares, hvilka ville göra de slaviska nationerna till en ny piedestal åt halsburgiska väldet samt den petersburgska panslavismen. År 1849, då kejsar Nikolaus förenade sig med Österrike för att gqväfva ungrarnes rätt-j mätliga insurrektion, sökte jag emot dennaj skadliga allians uppställa folkens heliga allians, och att i främsta rummet förlika Böhmens sluver med Ge frihetssträfvande tyskarne. Mina bemödanden blefvo ej helt och hållet fruktlösa. Tyskar och slaver gåfvo hvarandra banden till en samtidig och allmän rörelse, hvilken, i fall den hade lyckats, skulle ha räddat Italien och Ungern, åstadkommit en resning i Polen och fört revolutionen till Ryssland. Men allt detta hade kommit för sent å bane. En allmän reaktionär rörelse lät sig förspörjas i hela Europa. Tiden var rektionär. Vi kunde ej anvat än misslyckas. Uppresningen i Dresden bröt ut förr än man hade förmodat, och följderna af en beräknad statskupp öfverraskade mig i denna stad i samma ögonblick som jag var i begrepp att afresa till Prag, der jag var väntad. Det blef mig omöjligt att aflägsna mig derifrån, och sålunda kom jeg, en främling, utan att tänka derpå och utan att vilja det, att blifva ett slags mediem af revolutionskomitån i Dresden. Sedan jag nu en gång väl blifvit invecklad i denna kamp, tog jag den på fullt allvar, och fann helt naturligt att man brände upp teatern och några andra hus, hvilkas uppoffrande var en nödvändighet för vårt försvar. Kriget är icke någon barnlek, och man måste vara ganska evfaldig för alt förvåna sig deröfver. Men jag skyndar ett tillägga, att under hela fortgången af denna strid Dresdens folk icke hade begått en enda handling af barbari; monopoliet till dylikt hade man öfverlemnat åt soldaterna, och redan då hördes från preussiska och sachsiska löjtnanters läppar dessa vildsinta ord, hvilka nu beklagligen till mitt fåderneslande eviga skam upprepas af den ryska armåns högre chefer: Gör inga fångar, och döde de särade! Vi höllo stånd nader en veckas tid emot de förenade preussiska och sachsiska trupperna. Tvudgna derpå att lemna fältet, verkställde vi vår reträtt i fullkomlig ordning ända till Freyberg, der vi afskedade större delen af våra frivilliga. Anländ till Chemnitz om natten, blef jag der fången genom förräderi. Se der m, h. i få ord bela min historia. Ni finner deruti ingen lysande handling, värd att omtalas; men ej heller någonting som jag behöfver ångra. Det enda jag beklagar är, att ej hifva bättre och verksammare tjent frihetens heliga sak. Men jag kan dock berömma mig af att åt densamma hafva helgat hela mitt lif. Och är det väl i Sverge som jag ckulle behböfva blygas häröfver? Ack, det hode varit en heli annan sak om jag varit en nitisk och trogen verkställare af den innersta tanken i Petersburg och Berlin. Nu isynnerhet då så många gemenheter och grymheter i Polen begås på den enes befallning och med den andres brotts-liga samverkan, skulle jog ha af nöden antingen ett omätlligt snille för att beslöja min. skam eller ock en stor portion af cynism för att bära densamma. Tillåt mig nu, herr redaktör, att få tillägga nägra ord rörande tendensen at det parti som jag tillhör. Man hade hoppats. kunna uppskrämma svenska allmächeten med den underrättelsen, alt en revolutionär ryss, den rödaste bland röda hade för någon tid bosatt sig i Stockholm; någonting som för öfrigt ej borde väcka någons förvåning, enär lefnadssättet der är på en gång så enkelt och så angenämt, gästvänligheten så stor och landets lagar så liberala, att de tillåta hvarje utländning inkomma och vistas der utan pass, och till gengäld för denna gästfrihet ej fordra någonting annat än ett noggraont iakt-: tagande af Sverges lagar. Antagom pu, att jag verkligen skulle vara denna förfärliga och röda menniska, som mina goda vänner inom den ryska och tyska diplomatien vilja ge mig ut för, hvad ondt skulle väl min närvaro kunna åstadkomma i Sverge? Kan men då verkligen på fullt allvar tro, att en revolutionär propaganda vore möjlig här? En sådan är icke möjlig annat än i de länder, som styras af era beherrskare, mina herrar, i de länder der de styrandes damhet ej öfverträffas af någonting annat än den grofva våldsamheten af deras passioner och deras handlingar, tillinteigörande all rätt och all frihet och der suveränernas revolutionära despotism oundvikligen kommer att förr eller sednare ha till följd en folkrevolution. Men här, i detta land, så lyckligt, så lugnt i åtnjutandet af denna stora frihet, hvilken ej längre är såsom annorstädes ett med lågande längtan emotsedt mål, utan en ljuf vana — här, der det dagliga bruket af offentliga möten och den mest fria press ej mer väcker oro hos någon menniska, och der en fortskridande utveckling, på en gång omfattande, regelbunden och rask, ger sig tillzänna inom alla klasser — i detta land slutiigen, styrdt af en bland Europas mest populära suveräner, blefve den, som ville ställa till ea revolu