Aftonbladet – 12 maj 1863, sida 2

Czardömet och dot unga Ryssland. Den celebre landsflyktige frihetskämpen M. Bakunin, som för närvarande vistas i Stockholm, och om hvars underbara flykt från Siberien äfven de svenska tidningarne för ett par år sedan visste utförligt berätta, har tillställt oss en längre skrifvelse, hvars meddelande vi i dag begynna: Herr Redaktör! Svenska pressen har sedan nägon tid gjort mig den äran att sysselsätta sig med min person, och jag skyndar attuttrycka min djupa erkänsla för det ädla och värdiga sätt hvarpå Stockholms och landsortens oberoende blad tagit mitt parti och på samma gång försvarat svenska gästfrihetens rätt emot anfall, hvilka, ehuru de gått genom den i hufvudstaden varande privilegierade pressens officiösa pennor, icke destomindre uppenbara sitt främmande ursprung. Detta ursprung, denna källa som aldrig tröttnar att utgjuta sitt svarta vatten öfver den allmänna opinionen — dessa osynliga, men ihärdiga och oförsonliga fiender till all sanning, all rätt, all frihet, jag känner dem sedan lång tid tillbaka, ty det är nu nära tjugofem år som jag kämpar emot dem. De heta Petersburg och Berlin, nu mer än någonsin solidariska, mer än någonsin förtjenta af verldens förkastelsedom. Hvad bryr jag mig väl under sådana förhållanden om deras anonyma tjenare och deras skamliga vänner i Sverge. I vänskap liksom i krig håller jag mig helst till hufvudet, till husbönderna. Med fantastiska, öfverdrifna berättelser, mödosamt hopletade ur en gammal tysk tidning, hvilken, som bekant är, sålt sig till alla möjliga regeringar, bar man sökt uppskrämma den svenska allmänheten genom att framställa mig som ett slags Herostrat och revolutionär kannibal, som ej tänker på ennat än mordbrand och blodbad. Och likväl har jag aldrig hvarken dödat eller dömt till döden någon menniska, aldrig användt knutpiskan till folkens civiliserande, eller bränt städer och byar för att der återföra lugnet. Lika litet har jag någonsin gjort tjenst con amore som bödelns dräng eller som gensdarm, och aidrig har jag åt hämndens fasor utlemnat polackar som sökt ett skydd och en tillflyktsort. Jag trotsar mina motståndare att om sig kunna säga detsamma, I hela mitt förflutna lif finnes ej en enda handling hvaröfver jag behöfver rodua. Under åren 1848 och 1849 likasom i dag hade jag blott en trosbekännelse, menniskoslägtets väl, blott ett mål, frihetens seger. Jag visste att alla folk äro solidariska i frihet ikasom i slafveriet, och då jag kämpade för Vesterns frihet var jag viss om att på samma gång kämpa för Rysslands. Jag var så mycket vissare derom, som jag såg regeringen i Petersburg, uppskrämd af revolutionen i Europa, konspirera med alla reaktionära regeringar för att qväfva densamma. Och för oss vältänkande ryssar, vänner af vårt folk, är det alltid en linie, hvaruppå