Aftonbladet – 12 maj 1863, sida 2

4Jag skall rida bort och tänkte just fråga om du ej bade lust att göra mig sällskap. För att tala uppriktigt känner jag mig icke hågad. Jag föredrager att tillbringa afionen i villan. tJag får väl färdas ensam då, svarade Allon leende, och vill ej ölvertala dig, isynnerhet som jag tänker öfverrumpla Stefan. CÄmnar du dig så långt?4 var Gurlis enda sver. Alloa hade väntat att hon skulle göra en fråga; men blef helt glad då hon icke gjorde nägon, emedan han trodde sig i denna brist på nyfikenhet se höjden af kallsinnighet för kusinen. Ja, efter han ej kommer till mig, skall väl jag söka upp honom och försöka om jag ej kan öfvertala den så ständigt sysselsatte att göra sig ledig.4 cHelsa Stefan, eade Gurli, räckte mannen pannan att kyssa och tog vägen ner till parken. Med fingret på de leende läpparna hade sommaraftonen bjudit farväl åt den bortilande dagen och på nägra timmar intagit den lediga tronen, för att med sin frid och sin poesi tjusa menniskosinnet, innan natten kom med sin vallmo i håret att ur sin dun: kla mantel skaka sömn och glömska åt jordens barn. Utsträckt på en af sofforna, som stod på terrassen, halflåg Gurli. Hon blickade i den vackra sommaraftonen med ett drömmande uttryck på det djupblå vattnet med sira pittoreska stränder. Allt var så stilla. Ingen våg vaggade mot stranden, utan sjön låg klar och blank som en spegelskifva; löfven nickade icke mera från sina grenar åt blommorna, som stodo orörliga på sina stänglar. Det var en fullkomlig hvila i naturens rike; sjelfva fågelekaran hade tystnat med sina sånger och upphört med. sitt qvitfer.