Aftonbladet – 12 maj 1863, sida 2

vana ar säledes acn enda al de ensknida panorna som MSittills är af rikets ständer deinitivt argjord. Vi ha redan omtalat, att två riksstånd, ideln och presteståndet, beslutat höja bränrinstillverkningsafgiften från 00 öre till 75 re per kanna, Bondeståndet har deremot veslutat bibehålla afgiften vid dess nuvaande belopp. 1 borgareståndet förekomner saken till afgörande först i morgon, nen hvilket beslut der än må fattas, komner afgörandet att bero på förstärkt bevill ningsutskott, då frågan, såsom varande a! evillnings natur, fordrar alla fyra ständens sammanstämmande beslut för att kunna af stånden omedelbart afgöras. De båda första ståndens beslut ådagalägga emellertid att förhöjningen ganska allvarsamt ifrågasältes. Detta skulle således blifva uppfyllelsen af let vid riksdagens början gifoa löftet, att vid detta riksmöte icke någon skatteförhöjning behöfde ifrågakomma. i äro ledsna att behöfva omförmäla, att bland dem som på riddarhuset talade för och bidrogo att genomdrifva det nämnda beslutet äfven befann sig finansministern frih. Gripenstedt. Vi beklaga detta af dubbel anledning: först derföre, att det alltid gör ett pinsamt intryck då en statsman eller en regering återtager sina så nyligen gifna löf en och förespeglingar; för det andra der öre, att vi anse åtgärden, utom det att den afser att pålägga landet en ökad skattebörda, äfven vara ur statsekonomisk och finansiel synpunkt ganska betänklig. Man bör väl se sig före att man icke slagtar hönan som värper guldägg — om det tillåtes oss begagna denna populära bild. Bränvinsskatten har visat sig vara en utväg att lätt och säkert låta millioner tillflyta statskassan. Men det finnes i allt ett gyllene lagom, som det är vådligt att öfverskrida. Vi tro att man vid bränvinsskattens höjande till 60 öre, hvartill den vid sista riksdagen bestämdes, nått gränsen för detta lagom uti förevarande fall. Redan med denna skatt är premien på smuggling och lönnbränning ganska ansenlig och erfarenheten har visat att den varit ganska frestande. 1 ännu mycket högre grad blir detta fallet om denna premie ökas med ytterligare 15 öre per kanna, af vanlig styrka, motsvarande vida mer på sprit af högre gradtal. Har man icke skäl befara, eller snarare, kan det icke med full visshet förutses, att en sdan premie skall i hög grad uppmuntra smugglingen af en vara, hvars olofliga införsel är vida lättare måhända än af de flesta andra? Och skallicke den naturliga följden deraf blifva, antingen att så stora qvantiteter på oloflig väg inkomma, att staten går miste om den påräknade ökade inkomsten, eller ock, att man måste få förstärka tullbevakningen, att den möjligen uppstående tillökningen i bruttouppbörd på denna väg uppslukas? Men i hvad fall som helst skulle ständerna ha utsått frön till en demoralisation at ännu betänkligare art måhända än den som vållas af sjeltva det omåttliga brärvinssupandet — betänkligare derföre att den alstrar vana vid lagöfverträdelser och förakt för lagarne. Vi föra ingalunda bräavinskonsumenternas talan. Det skulle vara oss mycket kärt om man verkligen kunde minska bränvinssupandet ännu mer än som redan skett genom den nya lagstiftningen rörande bränvinstillverkning och försäljning. Men af hvad vi nyss yttrat om sannolikheten deraf att en omåttlig skatt på det lofliga anskaffandet af den begärliga varan skall föranleda dess anskaffande på oloflig väg, följer, att viicke tro på att konsumtionen i sjelfva verket skall väsentligen minskas, om än det officielt anmälda tilverkningsbeloppet skulle något nedgå. Det är väl möjligt att priset på varan skulle genom skattetörhöjningen något ökas, och vi förmoda att mången skall säga, att det icke skadar om den som vill supa får betala något mer för att tillfredsställa detta begär. Må man dock icke göra sig några illusioner om hvem som i sjelfva verket drabbas af derna beskattning, likasom af all annan. Det är landets näringar. Man må säga derom hvad man vill, man må beklaga det huru mycket som helst, det är dock ett faktum att för en stor del af vår arbetande befolkniog bränvinet är i viss mån att hän föra till hvad man kallar en oumbärlig konsumtionsartikel. Öka nu priset på denna förnödenhet och man måste på samma gång höja arbetslönerna. Vi ha i det afseendet en lärorik erfarenhet sedan 1855. Men höjda arbetslöner föröka produktionsoch tillverkningskostnaden på jordbruketsoch näringsflitens alster, och en höjd produktionskostvad försvårar för produkterna konkurrensen vå verldsmarknaden med enahanda produkter från andra länder. Och att åter den försvårade konkurrensen gör näringarne ty nande är klart för enhvar, ty ingen indu tri, åtminstone ingen stor industri, kan ga någon trefnad såframt dess alster ej kunna åstadkommas till det allmänt på verdsmarknaden gällande pris. Denna kedja af orsaker och verkningar är så påtaglig, att let förvånar oss att man någonsin kan för vise densamma vid påläggande af skatter, ramför allt vid bestämmandet af afgifter på sonsumtionsartiklar. De drabba alltid yterst landets näringslif. Det må vara, att nan icke frågar så mycket derefter i de iksstånd der löntagare intresset är förherrkande, men vi förmoda och hoppas att denna