Aftonbladet – 9 maj 1863, sida 2

OK 2 a dan anda sammanknyta de band, som förena dem, skola på ett verksamt sätt tjena fre dens och de allmänna fördelarnes sak. Var god ech lemna cen afskrift af denna depesch ät hennes storbritanniska majestäts hr förste statssekreterare. Emottag c. (Forts.) Bland den franska pressens organer, som i dessa dagar uttalat sig i polska frågan, intaga Opinion Nationale och Patrie en framstående plats. Förstnämnde blad innehåller för den 1 dennes en artikel rörande Frankrikes hållning i denna fråga, och författaren påpekar deruli de båda olika vägar, mellan hvilka regeringen har att välja i afseende på de vidare åtgärder som böra vidtagas. Hvilken politik kommer väl att utveckla sig efter allt detta? Har man välinnan man tog till ordet inom sig beslutat att handla för ett gifvet fall, att komma till ett resultat, äfven medelst vapenmakt, i händelse underhandlingarne skulle visa sig fruktlösa? Ögonskenligen är det just på grund af hofsamheten i sitt språk, som Frankrike lyckats vinna Englands och Österrikes, och efterhand hela Europas diplomatiska samverkan. Det är ock genom denna hofsamhet som Frankrike, i fall det nödgades gripa till vapen i rättvisans tjenst, skul!e vara för vissadt om moraliskt understöd och neutra litet från de makters sida, hvilka icke trodde sig kunna uppträda som dess aktiva bunds förvandter. Vi erinra i anledning häraf huru före Krimkriget Frankrike och England intogv en likartad ställning och genom att försäkra sig om Preussens och Österrikes diplomatiska samverkan på förhand neutraliserade den åhåg dessa makter kunde hysa att förena sig med Ryssland. Om detta, som vi älska att tro, är det mål Frankrike för sig uppställt, den ställning vårt kabinett velat intaga, så hade det varit omöjligt alt från början iakttaga ett mera skickligt och lofvärdt handlingssätt. Vill man deremot tro, såsom från vissa håll påstås, att allt hvad som gjorts för Polen kommer att slutas med ett fälttåg på papperet; att allt skall inskränka sig till ett diplomatiskt tornerspel; att Frankrike, efter att till sitt samvetes lugnande ha gjort re klamationer, skulle låta Polen dränkas i blod och bringas derhän att ödmjukt bedja om segrarens ädelmod till förmån för dessa ädla offer, för hvilka våra vanmäktiga sympatier ieke haft annat att gifva än fraser — då bekänna vi öppet, att vi nödgas taga tillbaka allt det beröm vi yttrat om utrikes ministerns depesch. Då skulle i sjelfva verket moderationen förvandlas till svaghet, försigtigheten till öfverdåd. Om man ej beslutat sig till att fullfölja frågan, hvarföre då någonsin ha väckt densamma? Hvartill detta upphetsande af hela Europa emot Ryssland, hvarföre då tillåta bildandet at dessa polska komitter, dessa subskriptioner 0. 8. v? Genom ett sådant handlingssätt hade man gjort för litet för att rädda Polen, men alldeles tillräckligt för att göra Ryssland till sin fiende.? Efter att ha visat huru Rysslands taktik gär ut på att vinna lika mycken tid, som Frankrike förlorar, och att den för kraftigare mått och steg gynsamma årstiden går förbi obegagnad, fäster artikelförfattaren uppmärksamheten deruppå, att det egentligen afgörande fälttåget icke behöfde företagas detta år. För närvarande skulle Polens officiella erkännande, landsättandet af en hjelptrupp, starka försändningar af vapen och krigsförråd bereda insurrektionen medel att hålla sig uppe och tilläfventyrs segra på egen hand. Saken vore ej förenad med några oöfvervinnerliga svårigheter, ty här vore ju blott frågan om att med vapen, instruktörer och stamtrupper förse ett folk af 20 millioner, och som städse visat sig vara de tappraste soldater i verlden. Låter man dem deremot nu förkrossas, så skall Frankrike sedan ej kunna göra någonting för dem in tilldess ett nytt slägte växt upp, färdigt att höja frihetens fältrop och fylla deras plats, hviika vi skulle ha öfverlemnat åt ryssarnes kanoner, knutstraffets skymf och Siberiens ödemarker. Patrie uttalar sig i en artikel af den 4 dennes öfver samma ämne och öfver det då till sitt hufvudsakliga innehåll kända ryska svaret, Ryssland erbjuder i dag de tre stormakterna att gemensamt företaga en undersökning af ställningen och utfinna medel att återgifva en förtryckt nation — icke dess frihet, utan dess lugn! Det är numera handling — en energisk, oemotståndlig, bestämd handling — som bör följa på utbytet af allmänna betrakt: Iser öfver civilisationens rättigheter och humanitetens åligganden. Och en sådan handling eger sin bestämdt gifna utgångspunkt. Frankrike och Österrike hafva i sina depescher påyrkat nödvändigheten at fredens återställande inom Polen. Välan! för återställandet af freden är numera — allt vittnar derom — ryska väldet det enda hindret. Det är således detta välde som måste upphöra inom Polen. Må då Europa göra sit val! Å ena sidan Rysslands brutala välde och ständiga uppresningar från ett folks sida, som vill frihet. Å den andra sidan Polens befrielse och fredens återställande genom rättvisans och humanitetens, dessa stora grundsatsers, seger. m— Drygaste delen af debatterna under riksståndens förmiddagsplena ha rört sig kring frågan huruvida siaten eller kommunerna böra bestrida kostnaderna för expropriation af den jord, som för stambanorna erfordras. Redan vid första punkten bragte man på tal denna principfråga, eburu i punkten i sjelfva verket endast var fråga om att tillhålla invånarne i Westra och Allbo härader att fullgöra de löften, att kostnadsfritt upplåta jord för södra banan, i fall Nässjölinien! ra en a 4