Aftonbladet – 8 maj 1863, sida 2

MA VW MIR WAILTIA BV jv eV Hos ständerna börjar i morgon en af denna riksdags hufvuddrabbningar. Jern vägsfrågorna stå då på dagordningen. Att striden äfven denna gång skall blifva het, lider icke något tvifvel. Väl förefinnas åtskilliga anslagsposter ooh bansträckningar, rörande hvilka knappast någon meningsskiljaktighet förefinnes, De tio millionerna till södra slambanan torde komma att beviljas enart sagdt utan diskussion. I fråga om Östgötha-banan lära väl åtskilliga röster komma att yrka anslag äfven för linien Norrköping — Linköping, men det är en temligen afgiord sak, att det för denna gäng stadnår vid linien Katrineholm —Norrköping. Frågan om Nordvestra bazan kommer efter all anledning icke att afgöras uton några rifningar mellan de olika intressen, som bekämpa hvarandra inom provinsen Wermiland, men den af Kongl. Maj:t föreslagna och af statsutskottet tillstyrkta liniens stora vigt och betydelse ur allmän och framför allt ur internationel synpunkt, inses och erkännes numera från näston alla sidor, så att statsutskottets förslag i denna del efter all anledning kommer att med betydande majoritet bifallag, helst som frågan om sträckningen emellan Kristinehamn och Arvika temnas alldeles öppen. Ingångna underrättelser från Kristionia gifva också vid hander, attredan med anledning af statsutskottets förelag i afseende å denna bana vederbörande storihingskomitå enhäligt beslutat tillstyrka beviljande af anslag för den norska jernvägens fulla utsträckning till riksgränsen vid Eda. Deremot förete sig ämnen till väldiga tvi ster då fråga blir om norra stambanans sträckoing, om sammanbindningsbanan cevom Stockholm, om de skånska och några andra bibanor, och slutligen vid frågan tm kommuvernas skyldighet att för banorna upplåta erforderiig jord, utan att staten betungas med expropriationskostnaden derför. AV Vi ha med afsigt nästan alldeles afbållit oss från någon polemik rörende dessa den nu förestående jernvägsstridens cgentliga tvistepunkter. För gående rikedsgars erfa renhet har mer än tillräckligt lärt oss, att det knappast kan sägas vara skäl och bevis, som bestämma utgången af jernvägs striderna; det är intressena och dagtingandet dem emellan, athandladt vid flitiga sammankomster representanterna emellan, de flitiga sexorna icke att förglömma. För de representanter åter, som stå utom partierna och oberörda af intressena — och sådana finnas lyckligtvis också icke så få — före ligga uti officiella betänkanden och i enskil da skrifter, utspridda i mängd bland riksdagsmännen, fullt tillräckliga materialier för att på skäl grunda en öfvertygelse och ett votum. Vi ha äfven för vår del icke underlåtit att, sävidt vårt utrymme medgifvit, låta olika åsigters anbängare framlägga skäl och motskäl, till den kraft och verkan de kuaonat hafva. Då emellertid nu afgörandets stund är inne tillåta vi oss yttra några få ord i ämnet, dervid vi dock skola väl taga oss tillvara alt icke fördjupa oss i dessa jemförande kalkyler, på hvilka man under Jernvägsdebatterna är så frikostig och medelst hvilka man alltid lyckas ådagalägga alt den sträckning man sjelf försvarar är den för land och folk ur alla synpunkter fördelaktigaste. Först ett par ord i fråga om expropriationerna. Det kan icke nekas, att ur principiel synpunkt ett och annat kan invändas mot statsutskottets förslag att göra stambanors anläggning bercende af kommunernas beredvilhghet att för dem upplåta jord. Å andra egidan är det dock icke oviktigt alt om möjligt, bef:ia staten från denna icke obetydliga del af anläggningskostnaden, helst då man vet huru pre tentionerna icke sällan uppdrifvas då detär staten som skall betala. Tillser man derjemte sakens ställning för ögonblicket i praktiskt hänseende, så fioner man, sti säväl för linien Porla—Kristinehamn som för norra banans såväl östra som vestra sträckning anbud blitvit gjordt om kostnadsfritt upplåtande af jord, och det synes just icke vara förbundet med några synnerliga vådor om genom ett beslut sådant utsko!tet föreslagit, man gör ett försök att ntröna om invånarne i de trakter, som skulle få gagn af t. ex. linien Katrineholm—Norrköping, sätta så mycket värde derpå att de vilja göra den uppoffriog, som expropriationerna erfordra. Anse degsa trakters iovånsre det icke för sig vara någon synnerlig olägenhet att i tre år undvara jernväg, för staten be tyder det, i vår tanka, icke alltför mycket Om anläggningen komme att anstå till dess stinderna fått vid nästa riksdag taga saken i fornyadt öfvervägande. Vär ölvertygelse är dock, att om vilkoret uppställes, blir jod upplåten. Af de många hetsiga striderna om norra stambanans sträckning har blott det framgått fullkomligt klart, alt de intressen, som bäri slitag, äro så stridiga, att det är omöjligt att genom anläggning af en bana förlika dem eller tillfredsställa dem båda. Dorföre törde också det slags förmedlingsförelag, söm statsutskottet framställt, komma at röna det öde att från alla sidor öfvergifvas, Man skulle knappast kunna fatta huru utskottet kunnat tillstyrka denna kesypnerliga krokhnie, så framt det icke auteges, hvad som säkert varit fellet, att man från ömse sidor kastat sig på detta orimliga förslog för att beröfva motståndarne stödet af ett statsutskottets tillstyrkande. Den som betraktar saken opartiskt kan icke bestrida, alt för båda de egentligen kämpande sidornas åsigter förefinnes ett och ennat ganska talande sk Det är en olägenhet, Ib Kd darR ll — ON