Aftonbladet – 8 maj 1863, sida 2

nen det är en icke mindre olägenhet alt den vana som skulle fortgå från Upsala i riktning mot Sala skulle genomlöpa en ytterst steril trakt, medan det bördiga och folkrika: andet norr om Mälaren skulle alldeles btitva i saknad af jernväg. Men då ställninsen nu är sådan, utt hvilketdera intresset som slår det andra ur brädet, om båda kola mäta sig med hvarandra vid voteringsirnan, en verklig oförrätt tillfogas det anira, torde det sannerligen förtj ammare än hittills skett, tu illfredsställa dem båda, och om det icke ir bättre alt göra detta innan man under nflytandet af hetsiga strider vidlagit åtgä ler till följd af hvilka det sedermera icke xan ske utan att stora uppoffringar blifvit igtvis gjorda. Redan i det statsrådsprotokoll, som åtföljde regeringens propoition, fuuns denna tanke klert uttalad af . De Geer samt grefvarne Manderström :h v. Platen. Den har i dessa dagar nträdt i en mera praktisk gestalt uti en broschyr, utgifven af major Adelsköld, hvilken efter en kort, men bindande bevisning för gagnet af ett sådant förmedlingsförslag som det vi antydt, ifrågasätter, att banan norr ut må byggas gemensam för östra och vestra Jinierna från Stockholm till Thureberg i närhelen af Edsvizens norra spets; alt der skulle utgrena sig en bana gående rakt på Upsala och en annan, gående öfycr Stäket, byggas så långt som till Kalmarvik (i närheten af den förut ofta omta lade punkten Gran). Han föreslår alternativt att linien Thureberg—Upsala bygges för statens egen räkning eller ock af bolag, understödt med lån på billiga vilkor. Då statsutskottet med sitt tillstyrkande stannat vid ett oantagligt förslag, och då det nu af hr Adelsköld iramställda i hög grad förijenar att tagas i öfvervägande, synes det 038: som man med fog kan påstå att ärendet ännu icke är så utredt af statsutskottet som det borde vara, och att följaktligen en återremiss vore det för landet lyckligaste beslut som kunde fattas vid den nu förestående behandlingen af frågan. Måhända kulle derigenom denna avgelägenhet, nu töremål för så hetsiga och bittra fejder, för så många bearbetningar, att icke säga intriger, — måhända säga vi, skulle den kunna lösas på ett sätt som tillfredsställde alla parter, utom möjligen ett och annat enskildt intresse, som ligger bakom de synliga och hvar för sig mer eller mindre berättigade. Utgången af frågan om sammanbindningsbanan är icke mindre oviss än utgången af striden om norra banans sträckning. Det synes oss under debatterna om sammanbindaingsbanan ha biifvit ådagalagdt, att ett och annat, att till och med ganska många af de argumenter, som anföris till stöd för densamma, icke varit: mycket hållbara. Men otvifvelaktigt är i alla händelser, att en sådan anläggning vid många tillfällen — och vid tillfällen dem ingen nu kan förutsäga -— kan blifva af gagn för landet. Detta hörer till naturen af alla kommunikationsmedel. Brydsammare är frågan huruvida anläggningen, sådan den nu är fö reslagen att utföras, sku!le medföra specielt för hufvudstadens handel och rörelse större förde!ar eller olägenheter. Vi finna helt naturlig den önskan som blifvit ganska almän inom Stockholm, att staden-måtte komma i besittning af en anläggning som, säge om den för öfrigt hvad man vill, onekligen är ganska storartad Men vi, och många med 0s3, ha hyst tvifvel huruvida förslaget, sådant det nu föreligger, fästat tillräckligt afseende på Stockholms sjöfartstrafik, bvilken dock under alla omständigheter kommer att blifva den för Stockholm vigtigaste. Den är, och den blir utan all gensågelse den stora rörelsen härstädes. Vi erkänna villigt, att modifikationer blifvit tid efter annan gjorda i förslaget, hvilka undanröjt flera betänkligheter, men tillräckligt många sådana qvarstå ännu för att vi mäste önska, alt om ständerna bevilja medel till en sammanbindningsbana, hvilket vi för iogen del motsätta oss, det dock må ske utan alt anslaget bindes vid den nu specielt ifrågavarande planen så, att icke deruti kan göras, äfven 1 viztigare delar, de förändringar hvilka efter närmare undersökning och öfvervägande kunna finnas nödiga. Bäst vore, att det anslag som beviljas ställes till regeringens fria förfogande. Skuile emellertid ständerna icke anslå medel till fammanbindningsbanan, vilja vi hoppas att de dock icke underlåta draga försorg om att både de norr och söderifrån kommande banorna i bufvudstaden blifva nedförda till sjön. Detta är, vi medgifva det, ett stort och vigtigt intresse för hufvudstaden; men det är ett icke mindre för hela landet, och framför allt för sjelfva jernvägarne, ty beskaffenheten af den slutpunkt de erhålla måste utöfva elt ofantligt inflytande på den trafik, som kan å dem uppstå och följaktligen på den inkomst de kunna lemna staten. I afseende å bibavorna ha vi nyligen ut talat den åsigt, ait det är önskvärdtatt staten kan understödja så många sådana som möjligt, allt under förutsättning att bolagen erbjuda nöjaktiga garantier för fullgörandet af ätagna förbindelser. ttatsutskottet har också i sina tillstyrkanden varit mycket fri kostigt. Här, liksom i fråga äfven om stambanorna, bör dock tillbörligt afseende fästas framför allt på tillgångarne. Om vigten häraf har man erhållit en tänkvärd vink genom de of adeln och presteståndet nyss fattade beslut, som antyda alt det redan är fråga om skatteförhöjning. Vi ee med nöje att jernvägsbyggnaderna fortsättas med all den kraft som befint iga tillgångar medgifva. Men vi tro landeis cch näringarnves ställning icke vara sådan att det är rädligt att, utan nödfell, nu utpressa af folket förhöjda skatter.