Aftonbladet – 6 maj 1863, sida 3

punkten. Det är ej med sadant, m. h., som man hvarken gör krig eller skaffar sig dylika riksolyckor på halsen; alilraminst i ett konstitutionelt land, der regeringen ingalunda åtagit sig att vara pressens ansvaring. Eller bäfvar niån kanske tillbaka för den oerhörda djerfheten hos svenska män att hafva på möten vågat uttala sin mening, dristigheten hos svenska representanter att hafva vågat säga sin regering ett fritt, förtroendefullt ord äfven i en diplomatisk fråga? Blicka vi omkring oss i Europa, så skönja vi huru icke blitt af trenne stormakter utan ock af flera andra ett slags moraliskt korståg förberedes emot den behandling, som en mäktig våldsverkare tillåter sig emot ett ädelt hjeltefolk. Och icke blott inom Europa, äfven till Amerika hafva i dessa dagar uppmaningar härom afgatt från Frankrikes beherrskare. Ligger det då för Sverge någonting så halsbrytande, så oroande uti att vilja deltaga i denna allmänna påtryckning emot en under fasaväckande grymheter utöfvad, kejserlig orättvisa? Eger Sverge inga intressen att bevaka på andra sidan Östersjön eller Eidern, och finnes väl bland dessa intressen något enda för oss mäktigare än det, som har afseende på ett i mer eller mindre mån oberoende Polen? Svaret på alla dessa frågor gifver sig sjelf, och bör vara egnadt att ingifva oss det lugn, det mod, den tillförsigt, som ett vigtigt tidsögonblick kräfver. Och må det slutligen tillåtas mig erinra derom, att högt öfver alla i dunkel sväfvande di plomatiska notvexlingar står någonting för alla lart och förtroendegitvande, en ädel och kraftfull konungavilja nemligen, som förmår mycket då den står i samklang med folkets; och ännu högre än allt detta står han, för hvars vilja allt måste böja Sig hvars fruktan förtager all annan fruktan, och hvars mäktiga ord väl ännu för mår uttala sitt varde! för Polen lika som ett stå fast! till vårt eget dyra fosterland. Frih. BR. Cederström försvarade utskottet, men förenade sig likväl i det af frih. Tersmeden framställda förslag. Den känsla, som förestafvat hr v. Qvantens yttrande, vore visserligen i och för gig ganska aktningsvärd, men man borde akta sig för faran att oförsigtigt inveckla sig i ett krig, något hvarpå Sverge ofta gjort en: sorglig erfarenhet. r af Klint ville icke uppträda i sjelfva frå gan, men ansåg sis böra försvara utskottets mo-; tivering och isyvnerhet den punkt, som förne-: kar representationen rättighet att befatta sig med: dylika ämnen. Motionerna, hvilka innebära ett: positivt yrkande att regeringen skall göra något! som ständerna önska, hade varit alldeles grundlagsvidriga. Tal förenade sig i öfrigt med frih. Tersmedens förslag. Hr Brakel. Vår store konung Gustaf II. Adolf ansåg de europeiska folken som bröder, berättigade till eamma arf af frihet och ljus. Denna hans åsigt har dag från dag mer och mer: rotfäst sig i sjelfva folkens bröst, och det är för. densamma, för den mäktiga nationalitetsprinci-; pen, som i vår tid de störst : och blodigaste fe derna utkämpas. För snart ett sekel tillbaka förlorade det pol-. ska folket sin frihet och dess andliga och sociala ? utveckling blef till följd deraf hämmad. Det har mer än en gång stått upp för att återvinna: sina nationella rättigheter, men för hvarje gäng i har det blifvit slaget i nya och hårdare bojor. Det har nu på nytt rest sig för sin frihets heliga I sak, det håller på att på nytt af öfvermakten. mördas. i Huru länge regeringarne skola anse för klokt: att stillasittande, utan att hjelpa, höra jemmer ; ropen, vet jag icke; men det jag bestämdt vet: är, att om män sågo och hörde huru en annan; man mördades och kunde bistå honom och icke gjor.:e det, så skulle dec omutliga samvetet; stämpla det för fegt. Också har Polens sak vunnit sympatier i hela Europa, hos vårt fo!k liksom hos de andra, och säkert är det dennaj deltagande känsla som dikterat den motion, som i frih. Stael von Holstein och hr Björck, hvarinom sitt stånd, väckt. För min del kan jag icke anse denna motion för annat än en interpellation till vår utrikesminister. Grefve Manderström svarade vid remissen af densamma med. några väl lagda ord, men med dessa ord utan; kärna, som diplomaten begagnar när han icke kan eller bör tillkännagifva sin regerings innersta tanke, och ait hr grefven deri gjorde rätt, är klart för en hvar, som inser hvilka stora intressen ett i otid yttradt ord kunde för oss sätta på spel. Hvad sjelfva motionen beträffar gillar jag det. resultat, till hvilket utskottet kommit; vi kunna vara fullt tillfredsstälda med grefve Mander ströms nyss afgifna yttrande. Så vidt jag kunde uppfatta detsamma, har svenska regeringen redan på diplomatisk väg lagt sig ut för Polens sak. Ått den gjort det i ett hofsamt språk kan icke annat än gillas af den, som vet att vi icke hafva alltför stora krafter att ställa bakom värt ord. Likaså har grefve Manderström på intet sätt tillkännagifvit att, om de europeiska regeringarne skulle besluta sig till kraftigare åtgärder, vi skulle undandraga oss vår samverkan. Deremot kan jag icke gilla det af frih. Tersmeden framstälda förslag till beslut, enligt hvilket freden icke får störas, så länge det kan ske on att blottställa vårt sjeltbestånd och vår värighet. Att icke fred kan bibehållas, om vårt sjelfbestånd blifver blottstäldt, utan att vi underkasta oss en eröfrares lagar, inser en hvar. Hvad menar friherren med vår värdighet? Får icke freden störas förr än vi blifvit så förolämpade, att vi voro det uslaste folk i verlden om vi icke vädjade till vapnen? Eller får icke freden störas om en fransk armå af 100,000 man landsteg på Baltiska hafvets östra strand och vi uppfordrades att medverka till Polens rätt, som icke utan strid kunde vinnas? Menar friherren atti det skulle vara förenligt med vår värdighet och framtida utveckling att stillasittande stanna hemma? Det skulle nästan så tyckas. Det är dock att hoppas, att de män, som stå i spetsen för Svea folk, ega förmåga att se klart in i tiderna, att i dem för css utstaka ett mål, som betryggar vår sanna lycka och hela nordens framtida styrka och anseende, och att de, utan att vackla, leda oss till detta mål. Vi måste nu erkänna att, när vi följt med vår tid i nästan alla riktningar af utveckling och framåtskridande, vi dock i militärisk väg stå efter densamma. Vid början af denna riksdag räknade vi med sådan säkerhet på en lång era af fridfulla år, att vi öfvergåfvo att bygga på de fasta värn, som skulle stödja försvaret af brännpunkten for hela vårt nationella lif och af kärnan för hela vår trygghet; att vi ännu icke voterat ett årligt anslag, som var begärdt mindre än en fyrtionde-. del af det som erfordras att sätta vår örlogshamn i försvarbar: skick; att vi icke beslutit tillräcklig pontontrain, tillräckliga sappörtrupper och tillräckligt tidsenligt artilleri på våra sjö fästningar. Vi kunna således icke undra på — utan tvärtom böra vi vänta det — om regeringen nu skulle in-komma med proposition om ett extra anslag till vår krigsmateriels och vårt försvarsskicks ordnande. Om vi beviljade detta anslag, kunde ingen främmande makt förvåna sig deröfver. Öfverallt i utländska tidningar läses huru vi rusta, ty ingen kan tro att vi stå så sorglösa, som vi verkligen göra det, nära krigslågan. M. h., för 50 år tillbaka uttalades till oss i tSvea ord af skalden, och om någonsin det legat en sanning i dessa ord, så är det i närvarande tid: 4Siå ej bekymmerslös midt i en väpnad verld, Och hvila om du får, men hvila vid ditt svärd.4 Vi äro ett litet folk. Må vi genom sedlig utveckling ärligt arbeta i alla riktningar ochi för-. tröstan på Gud förtjena att vara fria och obe-! foende. Men må vi dock ej förgäta, att hvarje folk har pligter att fylla, likasom det har rättiv