Aftonbladet – 6 maj 1863, sida 3

ter det förmår att utveckla vid utomordentliga fall i mensklighetens stora mål. Vi hafva åtnjutit välgerningarne af en 50-åri, fred. Måtte vi fortfarande få plocka dess välsignelsebringande frukter! Men måtte vi fram-! för allt bevara vår sjelfkänsla som nation oförI kränkt; den känsla, sem binder de fria och upplysta folken till inbördes stöd och hjelp; den; känsla, som bjuder aktning för oss sjelfva och våra egna handlingar! Vi kunna icke numera som fordom gå främst i striden för frihet och ljus, men blifva vi uppfordrade att för dem äfven offra en skärf af vår förmögenhet, en droppe af vårt blod, så få vi icke tänka så lågt om vår regering, att hon icke skall veta att ställa oss på vår plats, icke så lågt om vårt folk, att det ej skall veta att stå der, som fordom stått allt hvad vi haft tappert och stort, ädelt och högsinnadt, och der stått fast och troget ända in i döden. . Frih. H. Hamilton hade från början hyst den åsigt att det varit bäst om motionerna aldri framkommit, enär han hade det förtroende til regeringen, att denna skulle i alla afseenden handla i denna fråga så som bäst öfverenss:ämde med Sverges intressen. Det är dock nu annorlunda; diskussionen i denna sak har varit ganska nyttig, N den har lemnat ett nytt och talande bevis derå att det ej finnes någon svensk man med hjerta i bröstet, som icke hyser de djupaste sympatier, det varmaste deltagande för Poiens ädla, olyckliga folk. Äfven är det tillfredsställande att af hr utrikesstatsministern hafva fatt höra bekräftelse få hvad man visserligen förut hade varit öfvertygad om, att nemliEn regeringen i denna sak delar det svenska olkets känslor, samt att åtgärder redan vidtagits för att upplysa det ryska hofvet om dessa känslor. Som talaren, såsom han förut nämnt, är lifvad af det fullkomligaste förtroende till vår regering, så gillar han också det resultat, till hvilket utskottet har kommit, eller att motionerna ej må till hågon rikets ständers åtgärd föranleda, men ansåg sig dock böra sluta sig till frih. Tersmedens amendement. Må man betänka alla de-vådor, som ett krig skulle medföra för oss nu, då vi äro alldeles oberedda derpå. Vår ställning är sannerligen icke sådan, att vi kunna vedervåga initiativets tagande i denna vigtiga fråga ens på diplomatisk väg. Grefve E. Sparre var fullkomligt tillfredsställd af utrikesministerns yttrande. Ansåg nåra exklamationer om fredens bibehållande onöiga, ty något fredsbrott hade blott i vissa Savisor blifvit ifrågasatt. Hyser man förtroende till regeringen och Tedaren af vår utrikes politik, behöfva icke ständerna komma med några framställningar. Tal. bäfdade likväl representationens oinskränkta petitionsrätt och förklarade sig hufvudsakligen instämma med frih. Tersmeden. Hr B. Th. Cederschiöld manace till varsamhet. Känslan kunde lätt hänföra oss att fatta beslut som medförde vår egen ofärd utan gagn för dem, vi vilja understödja. I frågoraf denna art borde man så mycket mera iakttaga grannlagenhet som sjelfva beskaffenheten afrepresentationen hindrar regeringen att lemna fullständiga jppplysningar och man derföre icke kan tala med full visshet. Beträffande ständernas petitionsrätt ansåg tal. visserligen att den oinskränkt medgifves i 60 8 af riksdagsordningen, men att denna rätt bör uti frågor, som den nu förhanden varande, begagnas endast undantagsvis. Kunde derför icke gilla hela motiveringen utan föreslog vissa uteslutningar, hvarigenom den skulle erhålla följande ordalydelse: Utskottet har ej blifvit satt i-tillfälle at bedöma tillförlitligheten af den uppgift motionerna innehålla, att nemligen en kooporation till kohungariket Polens återupprättande skulle vara å ane emellan åtskilliga af de makter, hvilka undertecknat wienertraktaten, och hans excellens hr statsministern för utrikes ärendena har hoz3 ridderskapet och adeln, i afgifvet yttrande öfver friherre Statl von Holsteins motion, tillkännaifvit, att af de meddelanden, som kommit hans xcellens tillhanda, icke kunde hemtas anledning till den förmodan att, åtminstone för det dåvarande, någon öfverenskommelse i berörda afseende kunnat tillvägabringas. Då härtill kommer att rikets ständer äro förvissade derom, att den svenska regeringen i sin politik i förevarande, som i hvarje dylik fråga handlar efter hvad Sverges värdighet kräfver; får utskottet vördsamt hemställa, att ifrågavarande motioner cke må till någon rikets ständers åtgärd förnleda. Hr Reutersvärd hade helst önskat att motionerna blifvit i största tysthet. begrafna och fruktade att utskottet öfverstigit sina gränser. Tal hyste väl liksom hela folket det största medlidande med den polska nationen och önskade gerna att för densamma något kunde på diplomatisk väg uträtta:, förutsatt nemligen att icke derigenom krig kunde uppstå, för hvars olyckor han bad Guds nåd och regeringens vishet bevara oss. Skulle helst velat ett beslut att ståndet med ogillande af utskottets motivering lemnar motionerna utan afseende, men åtnöjde sig med alt instämma i frih Tersmedens förslag. Frih. C. J. Alströmer förenade gig i samma åsigter som hr; af Klint, försvarade utskouets hela motivering och hoppades att dess ledamöter aldrig måtte låta leda sig af några tidningsartiklar. Instämde för öfrigt äfven med friherre Tersmeden. Frih. A. C. Raab, som åter fick ordet, förklarade sig vara af samma åsigt som oftanämnde fiiherre, men ordalagen i dennes förslag kunna misstydas och innebära en uppmaning till regeringen att bibehålla fred få tout prix. Sverges sjelfbestånd och värdighet kunna nemligen mycket väl iakttagas äfven under högst invecklade och kinkiga förhållanden, då icke alltid fred vore för landet nyttigast. Tal. upptog så som sitt hr Cederschiölds förslag. Häri förenade sig äfven frih. Spengtporten. Hr Brakel upptog såsom sitt förslag till dagordning frih. E3, Raabs reservation och hemställde till utrikesministern huruvida ens han kunde hafva något deremot. Denna reservation har följande lydelse: Det kan omöjligen misstydas, om, på sätt utskottet finner sig böra tiltstyrka, rikets ständer afhålla sig från den af motionärerne föreslagna åtgärd, äfven i den form motionäreine under öfverläggningarne angående frågans remitterande synas vilja gilva densamma. De förnämsta skälen dertill finner utskottet vara, att regeringen ensam har tillgång til de för denna fråga nödiga upplysningar, och att rikets ständer till regeringen hysa det förtroende, att hon handlar efter hvad Sverges värdighet kräfver och efter svenska folkets för henne kända önskningar, der dessa kunna göras gällande, utan att landets sanna intressen blottställas. — På dessa skäl får äfven utskottet tillstyrka: att ;frågavarande motioner ej må till någon rikets ständers åtgärd föranleda. Häruti förenade sig, utom reservanten sjelf, äfven hr P. R. Tersmeden. Öfverläggningen förklarades härmed afslutad, och då ständets mening ej rätt kunde uppfattas, begärdes votering, hvarvid röstades mellan frih Tersmedens och hr Cederschiölds förslag. Det förra blef segrande genom 125 ja mot 35 nej, som voro för det sednare. Rällegångsoch Polissaker. En venster barnfot, som slutligen bejinnes vcra en Shöner halkfott.